old boys rock 'n' rollband

 
"STARS WAY TO HEAVEN"

om dom som dog för tidigt

del 1 - 37

INNEHÅLLSFÖRTECKNING
 
Del 01: DUSTY SPRINGFIELD
Del 02: THE DAY THE MUSIC DIED eller DEN ENES DÖD....
Del 03: BRIAN JONES - "THE FOUNDER OF ROLLING STONES"
Del 04: DANNY WHITTEN 1945 - 1972, EN BORTGLÖMD LÅTSKRIVARE
Del 05: PHIL LYNOTT 1953 - 1986
Del 06: JOHN "BONZO" BONHAM 1948-1980
Del 07: HATS OFF TO DEL SHANNON - popens största röst
Del 08: JOHN PHILLIPS – STÖRST I FLOWER POWER?
Del 09: TOMMY BOLIN 1951-1976
Del 10: HANK WILLIAMS "THE DRIFTING COWBOY"
Del 11: HANK SNOW, "HANK THE SINGING RANGER"
Del 12: GRAM PARSONS, "CREATER OF COSMIC AMERICAN MUSIC"
Del 13: SWEET DREAMS OF PATSY CLINE, COUNTRYNS LEADING LADY
Del 14: TIM BUCKLEY, 14 februari 1947 – 29 juni 1975
Del 15: JIM REEVES - GENTLEMAN JIM
Del 16: JOHN WALTERS – MUSIKER OCH RADIOPRODUCENT
Del 17: MARVIN GAYE – SOULKUNGEN
Del 18: IAN DURY
Del 19: VAR FINNS RICHEY EDWARDS?
Del 20: SISTA SKRIKET UTSTÖTT AV "SCREAMING LORD SUTCH"
Del 21: SCREAMIN' JAY HAWKINS - SPRIDARE AV MUSIK OCH SÄD
Del 22: WAYLON JENNINGS – THE KING OF OUTLAW
Del 23: ALEX HARVEY 1935 02 05 - 1982 02 04
Del 24: DEE DEE RAMONE ÄR DÖD
Del 25: JOHN ENTWISTLE 1944-2002, "THE OX", BASIST I THE WHO
Del 26: PETER BARDENS 1945 - 2002
Del 27: LONNIE DONEGAN – SKIFFLEKUNGEN
Del 28: I WONDER WHAT HE'S DOING TONIGHT?
           Tommy Boyce, 1939 – 1994
Del 29: TILL MINNE AV JUNE CARTER-CASH
Del 30: LITTLE EVA – BARNVAKTEN SOM SLOG
Del 31: DOUG SAHM – DEN STÖRSTE TEXMEXARTISTEN!
Del 32: RAY CHARLES ROBINSON – EN AV DE ALLRA STÖRSTA
Del 33: RICHARD MANUEL 1943- 1986
Del 34: PETER GOLDMANN ÄR DÖD
Del 35: THE FATHER OF THE SUMMER OF LOVE HAR AVLIDIT
            TILL MINNE AV  CHET HELMS  1942-08-02 – 2005-06-25
Del 36: GUNNAR IDERING ÄR DÖD
Del 37: GENE PITNEY HAR TAGIT SIN SISTA TON

 

Del 1
DUSTY SPRINGFIELD IN MEMORIAN

Tidigt i mars (1999) nås vi av budet. Dusty är död. Hennes cancersjukdom ändade
hennes liv just när hon stod inför sitt livs största erkännande : att väljas in i
"The Rock 'n' Roll Hall of Fame" tillsammans med Paul McCartney och Bruce
Springsteen. Till slut förstod världen hennes storhet.... Dusty fick inte leva till
detta ögonblick, men även en postum utmärkelse lyfter henne till den position
hon så väl förtjänat. "Hon är inte bara ögonfransar, hår och händer" påpekade
en gång Elvis Costello, "utan en sångerska med en röst som en flöjtton".

Dusty är död, men hennes musik lever.

"Dusty in Memphis" (Philips SBL 7889)

Inspelningsår: 1968
Producent: Jerry Wexler

Dusty (egentligen Mary O'Brien) föddes i Hampstead, London, 1939. När Wexler
kallade henne över Atlanten hade hon en lång, brokig karriär bakom sig, först
i familjebandet The Springfields, sedan som soloartist. 1966 hade hon sin första
och enda listetta, 28 april nådde "You don't have to say you love me" förstaplatsen
- för en enda vecka.

På denna LP (det är en vinylskiva, jag hittade den på en skolklassloppis för en tia
- ETT GOTT RÅD: kolla alla loppisar, det går att göra FYND) ingår flera av hennes
mest kända låtar, bl.a. låten som personifierar henne, "Son of a preacher man"
(för övrigt skriven för och spolad av Aretha Franklin). I sammanhanget blir den bara
en låt bland många andra. Min absoluta favorit är tolkningen av PJ Proby-hiten
"I can't make it alone". Med musiker som Gene Chrisman, Reggie Young och
Buddy Emmons, för att nämna några, kan resultatet inte bli annat än bra - ändå
saknar jag något.. "Flickan med isrösten" verkar hålla igen, inte våga sjunga ut
ordentligt. Signifikativt är också Jerry Wexlers omdöme om henne - att hon är
världens mest osäkra sångerska. Han upplevde inte inspelningen som någon hit.
Det gjorde inte heller de engelska skivköparna. Detta album var det första hon
gjort som inte nådde försäljningslistan. Att det sedermera räknas som hennes
bästa kan inte förändra detta.

Överhuvudtaget markerar skivan en nedgång - efter Memphisalbumet lyckades hon
endast nå spridda placeringar på top 100 listorna, inga hits så långt ögat når
- fram till samarbetet med Pet Shop Boys "Reputation" 1990.

Idag rapporteras hon vara svårt sjuk i cancer, flickan som var Englands svar på,
kanske inte Aretha Franklin, fastmer Dionne Warwick, med vilken hon "tävlade"
om listframgångar med samma låtar, t.ex. "Wishin' and hopin'",
"Trains and boats and planes" och "I just don't know what to do with myself".

För mig är och förblir Dusty Springfield en av de allra största. Lite sorgligt är det
att henne "Son of a preacher man" i Sverige främst associeras med ölreklam...

Tillbaka till innehållsförteckningen

Del 2
THE DAY THE MUSIC DIED eller DEN ENES DÖD....

Iowa den 3 februari 1959.

Musiken dog denna dag. Det tyckte i alla fall Don Mc Lean i sitt pekoral "American Pie".
Kanske, kanske inte... Detta var den dag som återgivits i flera (i många fall mycket
bra) filmer. (Får jag i all enkelhet rekommendera "La Bamba", filmen om Ritchie
Valens)... - Tre av de mest kända artisterna dog i en tragisk flygolycka.

Buddy Holly, den blott 17-årige nya stjärnan Ritchie Valens och J P Rickardson,
"the Big Bopper". Dessa tre ingick, tillsammans med bl.a. Buddys tidigare grupp
The Crickets i musikpaketet GAC Winter Show. Efter en konsert i Clear Lake, Iowa,
tog de tre, i stället för att åka med i turnébussen, ett inhyrt enmotorigt flygplan
som skulle föra dem till nästa mål, Moorhead, Minnesota. Planet kom inte mer
än c:a 3 miles i den täta snöstormen. Det störtade vid Mason City, Iowa.
De tre stjärnorna och piloten, Roger Peterson, omkom.

I bussen fanns övriga, bl.a. the Crickets, för turnén tillfälligt återförenade med
Buddy, som strax innan inlett en solokarriär och den inhyrde basisten Waylon Jennings,
som enligt vissa källor skulle haft plats i flygplanet, en plats han i sista stund
överlät åt Ritchie Valens.

Ritchie, Buddy och Big Bopper kvarlevde som legender, The Crickets fortsatte sin
karriär med Hollys ersättare på resten av turnén, Bobby Vee. Sonny Curtis och övriga
Crickets har sedan levt gott på Hollynostalgin, för bara några år sedan genomförde
bandet exempelvis en Sverigeturné.

Waylon Jennings blev med tiden en av countrymusikens allra största stjärnor och
räknas, tillsammans med Willie Nelson, som outlawcountryns skapare.

Dion & the Belmonts ingick också i turnén från dess start den 23 januari 1959.
Tonårsidolen Dion blev efter tonåren en av 1960-talets största, med hits som
"Runaround Sue" och "Sandy".

Ersättarna för Valens och Big Bopper på den fortsatta turnén, Jimmy Clanton och
Frankie Avalon, blev båda relativt stora, även internationellt. Avalons "Venus" gick,
efter turnén, in som etta på USA-listan och stannade på den platsen i fem veckor
från den 14.3. 1959. Clantons karriär omfattade, förutom musiken, skådespeleri.
Bl.a. spelade han huvudrollen i filmen "Go Johnny Go", med premiär i april 1959.
Det var ingen tillfällighet att filmens producent var samma man som ansvarade för
artistpaketet GAC Winter Show, den legendariske Alan Freed, "the Moondog", mannen
som skapade begreppet "rock 'n' roll". Freed var en omstridd man, som sög pengar ur
sin nyskapande verksamhet. Till sist bojkottades han av både artister och etablisse-
mang, och begick självmord...men det är en annan historia...

The day the music died. På ett sätt, men olyckan skapade myter, och de tre storas
död hjälpte, som vi sett, deras ersättare och medarbetare vidare i karriären.
Dessutom inspirerades den tidiga engelska popmusiken starkt av Buddy Holly.
"The Hollies" tog sitt namn efter honom, och "The Beatles" är en ordlek av ordet
"beetle" (skalbagge), inspirerat av Hollys ursprungsgrupp The Crickets (syrsorna).

Tillbaka till innehållsförteckningen

Del 3
BRIAN JONES - "THE FOUNDER OF ROLLING STONES"
(28.2 1942-2.7.1969)

EN DÖD I DROGER OCH VATTEN

Den man som (inofficiellt) grundade Rolling Stones och som initialt dominerade det
musikaliska inflytandet i gruppen var gitarristen Brian Jones. Det var mest på grund
av honom som gruppens tidiga material nästan enbart var covers. Han var "bluesen"
i bandet, och hans dominans i början var total. Hans exceptionella drogintag
(kom ihåg: det handlar om Stones på 60-talet).. gjorde att han snart "trängdes undan"
av Mick Jagger och Keith Richard. De började ta in egna låtar i repertoaren, först under
"alias" Nanker & Phelge, sedan under eget namn. Stones första hits var dock, av Brian
valda, covers. Come on (Chuck Berry) Not fade away (Buddy Holly) och I wanna be
your man
(Lennon/McCartney!!!) var kanske inga riktiga höjdare, men It's all over now,
en tidig Valentinohit, var det istället.

I maj 1969 sparkas Brian ur den grupp han skapat. Hans accelererande drogintag var nu
en omöjlighet för gruppens existens, den i grunden skicklige gitarristen blev allt mer en
lallande, plinkande fåne som inte lyckades träffa ett enda ackord.. Stones sena 60-tals
hits visar det för den som lyssnar... och som tidigare nämnts, övriga Stones var inga
småförbrukare av droger de heller, men jämfört med Brian var de tämligen oskuldsfulla.

Några veckor senare drunknar Brian under mystiska omständigheter i sin swimmingpool vid
Cotchford Farm, Sussex, en gård tidigare ägd av författaren A A Milne, Nalle Puhs "pappa".

Tre dagar efter Brians död hålls den berömda gratiskonserten i Hyde Park, Rolling Stones
sista avsked till sin skapare och tidigare medmusiker. 250.000 åskådare hade samlats.

Tillbaka till innehållsförteckningen

Del 4
DANNY WHITTEN 1945 - 1972, EN BORTGLÖMD LÅTSKRIVARE
Av: Johan Flyckt

För många är Danny Whitten helt okänd och för andra är han bara en före detta
kompgitarrist till Neil Young. Danny Whitten var dock mer än så, han var en stor
låtskrivare med en personlig och träffsäker röst.

Under 1960-talet bildade Danny Whitten The Rockets tillsammans med trummisen
Ralph Molina, basisten Billy Talbot och producenten och organisten Jack Nietzche.Det
var en grupp som spelade rak rock 'n' roll som var präglad av Los Angeles där de bodde.

Kring 1968 kom The Rockets i kontakt med kanadensaren Neil Young och framför allt
Danny Whitten och Neil Young fattade snabbt tycke för varandra. The Rockets blev
Neil Youngs kompband under det nya namnet Crazy Horse. Tillsammans skapade de
1969 albumet Everybody knows this is nowhere som än idag av många anses vara
en av historiens främsta plattor.

1971 släppte Crazy Horse sitt första album utan Neil Young

När Crazy Horse släppte sitt debutalbum under det nya namnet så var Danny Whitten
en självklar frontfigur även om det var ett band där alla gavs utrymme. Danny Whittens
texter med sorg och brusten kärlek satte tillsammans med de för Whitten speciella
melodierna sin prägel på Crazy Horse. Albumets främsta spår är Danny Whittens
ballad "I don't want to talk about it" som Rod Stewart senare under 1970-talet
fick en jättehit med.

Danny Whitten hade stora problem med droger

Crazy Horse samarbete med Neil Young avbröts tillfälligt efter After the goldrush
(1970), mycket beroende på Youngs engagemang med Crosby, Stills, Nash & Young.
När Neil Young startade inspelningen av sitt klassiska album Harvest (1972) ville
han dock ha med Danny Whitten som gitarrist och inspiratör. Problemet var bara att
under de första åren av 1970-talet hade Danny Whitten fullständigt gått ner sig på
heroin och var vid inspelningen av Harvest helt omöjlig att samarbeta med. Till slut
gick det så långt att Neil Young var tvungen att skicka hem honom och han blev
aldrig en del av Harvest.

Det faktum att han inte längre platsade med Neil Young var kanske det som till slut
blev för mycket för Danny Whitten. Den 29/11 1972 hittades han död på ett hotellrum i
Los Angeles, den officiella dödsorsaken var överdos. Hans död påverkade Neil Young
starkt och anses vara huvudorsaken till det svarta albumet On the beach (1974).
Neil Young hade svårt att smälta att han körde hem Danny Whitten från inspelningen
av Harvest.

Neil Young och Crazy Horse hyllade Whitten

Med albumet Tonights the night (1975) hyllades Danny Whitten av Neil Young och
Crazy Horse som för första gången samarbetade igen sedan 1970. På albumet finns
en av tidernas bästa liveinspelning med låten "Come on baby let's go downtown"
från en livespelning på Fillmore East 1971. Låten är skriven av Danny Whitten och
Neil Young och finns med på Crazy Horse soloalbum från 1971.

Danny Whitten hann inte med så mycket i sin karriär, men han är respekterad av många.
Hans ballad "I don't want to talk about it" är djup och rörande, den är också mycket
bättre utan Rod Stewarts smörsång.

Tillbaka till innehållsförteckningen

Del 5
PHIL LYNOTT 1953 - 1986
Av: Johan Flyckt

Phil Lynott gjorde sig känd som grundare och frontman i den irländsk - engelska gruppen
Thin Lizzy. Bandet bildades 1970 i Dublin av Phil Lynott (bas-sång), Eric Bell (gitarr) och
Brian Downey (trummor) och deras första hit kom med den gamla folksången
"Whiskey in the Jar" som nu även Metallica haft en storsäljare med.

Phil Lynott hade känsla för melodier

Förutom Lynotts känsla för kombinationen mellan hårdrock och popslingor fick
Thin Lizzy sin karaktär då Eric Bell i mitten av 1970-talet ersattes av de två
gitarristerna Brian Robertson och Scott Gorham. Med hjälp av deras stämgitarrer
erövrade bandet världen på allvar.

Med albumen Johnny the Fox (1976), Bad Reputation (1977) och Jailbreak (1978)
hade Thin Lizzy sin storhetstid med radioplågor som "Don't believe a word",
"Dancing in the moonlight" och "The boys are back in town". Storheten med
Phil Lynott var kopplingen mellan hans uppkäftighet och de vackra melodier han
framställde. De var hårdrock med harmonier utan att det för den skull blev
utsmetat som t ex Europe och Bon Jovi.

Romantikern Phil Lynott

Att Thin Lizzy vann bredare respekt än många av de mer traditionella hårdrocks-
banden kan främst förklaras med Phil Lynotts känsla för texter. Han var förutom
musiker både romantiker och poet. Han brann för kvinnor och han brann för sitt
katolska Irland. Det gick bl. a. rykten om att Phil Lynott använde en del av sina
pengar för att stödja IRA.

Som poet gav Phil Lynott ut de två diktsamlingarna Songs for while I'm away
och Philip. Där kunde han bli fri de krav på former som hårdrocken i synnerhet och
populärmusiken i allmänhet ställer. Phil Lynott gav också ut ett antal soloalbum
i början av 1980-talet där han vek av från hårdrocken för att släppa fram musik
som ibland snuddar vid jazzpop med t.ex. Mel Collins på saxofon. Soloplattorna
Solo in Soho (1980), Phil Lynott album (1982) och Run for cover (1985) är alla
värda att införskaffa för den som gillar Phil Lynott. Det sistnämnda albumet gav
han ut tillsammans med gitarristen och barndomsvännen Gary Moore som också
under en period var en del av Thin Lizzy.

Missbruket tog Phil Lynotts liv

För Phil Lynott slutade karriären som för alldeles för många andra inom musik-
branschen. Han dog under julen 1986 av lever- och njursvikt som orsakats av
långvarigt alkohol- och heroinberoende.

"Run for cover" blev Phil Lynotts sista projekt i ett alldeles för kortvarigt liv.

Tillbaka till innehållsförteckningen

Del 6
JOHN "BONZO" BONHAM 1948-1980
Av: Johan Flyckt

I vår serie kring Stars ways to heaven har turen nu för första gången kommit till
en trummis, ett släkte som ofta förbisetts i musikbranschen. John Bonham gjorde
sig under sin karriär främst känd som den kompromisslöse trumslagaren i det
engelska bandet Led Zeppelin.

John Bonham växte upp i Birmingham och var redan före Led Zeppelin god vän med
sångaren Robert Plant. De två hade bl.a. spelat tillsammans i det lokala bandet
Band of Joy under en period, bandet var en skapelse som kretsade kring den då
unge sångaren och frontfiguren Robert Plant. John Bonham hade annars till en
början svårt att få några jobb på klubbarna kring Birmingham, den hårdslående
Bonham fick ett rykte bland klubbägarna om att helt enkelt vara "too loud". John
Bonhams egen kommentar var;" - I've always wanted drums to be big and powerful".

Bonzo, som John Bonham kallades, var tidigt i livet inställd på att bli en stor trummis.
I flera intervjuer berättade han om sitt första trumset som han fick vid 15 års ålder.
Han hade då i många år redan plågat moderns kastrullock med sitt bankande.

Jimmy Page beundrade sin trummis

När John Bonham kom till Led Zeppelin 1968 på förslag av sångaren Robert Plant
fick han ett varmt mottagande av de övriga bandmedlemmarna Jimmy Page och
John-Paul Jones. Jimmy Page älskade sin trummis som likt ingen annan levde sig
in i musiken. Page menade att Bonham trots sitt hårdslående spelsätt var den
mest komplexa och känslofulla trummis han spelat med. Det var mannen som
skapade en känsla av driv i musiken som så få trummisar lyckas med, han var
tight och alltid ett steg före.

Det som gjorde att John Bonham fick chansen att bli en av rockvärldens första
superstjärnor inom rockmusiken var den respekt han fick i Led Zeppelin. Han var
aldrig "too loud" för bandet och live utnyttjade man hans kunnande till fullo.
Med debutalbumet "Led Zeppelin" 1969 fick hela bandet och John Bonham
snabbt ett stort namn i världen. Detta var en karriär som skulle pågå fram
till hans för tidiga död 1980 med ytterligare åtta album med gruppen.

Under karriären i Led Zeppelin fick Bonham en alldeles egen stjärnstatus tack
vare låtar som "Moby Dick" och "Whole Lotta Love" där hans trummor pumpar
hämningslöst. I den förstnämnda låten pågår ett trumsolo genom i princip hela
låten. På albumet Coda som släpptes två år efter John Bonhams död finns också
hans trummande dokumenterat i låten "Bonzos Montreaux". Den låten tillägnar
jag alla rockkritiker som hävdar att de aldrig hört ett motiverat trumsolo.

John Bonham avled inför USA turné

När Led Zeppelin inför USA-turnén 1980 repeterade var det ett band under stor
press. Från att ha varit pressens gunstlingar under hela sin karriär stod man nu
i skuggan av den aggressiva punken och den engelska pressen var smaklöst
brutal i sin kritik.

Efter en dags repeterande i England gav sig bandet av hem till gitarristen Jimmy
Page, där John Bonham påbörjade ett häftigt drickande. Efter tolv timmars
vodkapimplande somnade han för att aldrig mer vakna, han hade kvävts av
sina egna uppkastningar.

För hela Led Zeppelin stod det nu klart att det inte gick att fortsätta, John Bonham
var en alldeles för viktig kugge i det maskineri som bandet vilade på. Sångaren
Robert Plant menade att med John Bonhams död stannade hjärtslagen i Led Zeppelin.
Bandets absolut sista pressmedelande blev följande, "We wish it to be known that
the loss of our dear friend, and the deep respect we have for his family, together
with the sense of undivided harmony felt by ourselfs and our manager, have led
us to decide that we could not continue as we were."

Tillbaka till innehållsförteckningen

Del 7
HATS OFF TO DEL SHANNON - popens största röst

Som skribent har man en del förmåner. Min är i detta fall att utse popens största
(manliga) röst (den kvinnliga var Dusty Springfield).

Del Shannon föddes som Charles Weeden Westover (har sällan hört ett mer hopplöst
artistnamn,det insåg Del också) den 30 december 1934 i Coopersville, Minnesota.
Hans första stora jobb var i radiosändningar till amerikanska soldater stationerade
i Tyskland. Inte mycket hände i karriären och Del hann bli 26 år, en hög ålder i
denna bransch, innan genombrottet kom. "Runaway" blev hans första hit och därtill
en monsterhit. Fyra veckor #1 på Billboard gav den honom hans första, och enda,
guldskiva i Staterna. Hans andra hit var "Hats off to Larry" som blev #5 i USA,
#4 i England. Runaway var givetvis också #1 i Sverige. Allt detta händer 1961.

Del övergår mer och mer till att bli en brittisk artist - turnéer i England, med bl.a Dion,
Gerry & the Pacemakers m.fl. Han får många hits i England, genom att helt enkelt
"rida på vågen", under Frank Ifields stora period visar Del Shannon att även han är
en joddlare av stora mått, samtidigt som Frank ligger etta med "Lovesick blues" är
Del Shannon tvåa med "Swiss maid" (f.ö. skriven av Roger Miller). Detta sker i
december 1962, då ligger samtidigt hans album "Hats off to Del Shannon" i det
övre försäljningsskiktet. Han travar hit efter hit i flera år, utan att kunna återupprepa
dundersuccén med "Runaway". Det närmaste är "Keep searching", #3 i England och
#9 i USA.. och inte minst en jättehit här i landet. Detta sker 1965. Del övergår mer
och mer till att producera andra artister. Shirelles "Baby it's you" går upp som #5
i USA 1969 och året efter får The Impressions en miljonsäljare med Shannonprodu-
cerade "Gipsy woman". Diverse misslyckade skivor som artist varvas sedan med
dito som producent. 1982 hamnar han "i händerna" på Tom Petty. Albumet
"Drop down and get me" lyckades bli en någorlunda hit, #123 i USA.

Shannon räknas nu in bland de ständigt turnerande nostalgiartisterna. Efter en
konsert den 3 februari 1990 till minnet av Buddy Holly tar han sitt sista beslut
- den 8 februari 1990 skjuter han sig i huvudet.

I mars 1991 ges en lysande LP-skiva ut med material producerat av Jeff Lynne
och Tom Petty. LP:n "Rock on", enligt mitt sätt att se ett av de tjugofem bästa
albumen "all-time", innehåller bl.a. singeln "Walk away" som blev en mindre hit.
Konstellationen Petty/Lynn/Shannon var alls ingen tillfällighet. Meningen hade
varit att Del Shannon skulle ha ersatt den 1988 avlidne Roy Orbison i Travelling
Wilburys. Det blev inte så, Del Shannon valde en annan väg.

Tillbaka till innehållsförteckningen

Del 8
JOHN PHILLIPS – STÖRST I FLOWER POWER?

För flower power-vågen var John Phillips (1935-2001) troligen den allra största gurun.
Framförallt med sin egen grupp, The Mamas and the Papas, med alla sina Phillips-
skriva hitlåtar, då främst "California Dreamin'", men inte mindre med Scott
Mackenzies "San Fransisco", där John var co-writer. Denna melodi blev den
ultimata symbolen för flower power-budskapet när den kom ut, 1967.

The Mamas and the Papas bestod av medlemmarna John Phillips, Denny Doherty,
"Mama" Cass Elliot och Michelle Gilliam. De blev en av pophistoriens allra främsta
sånggrupper. Innan dess hade John, tillsammans med bl.a. tidigare nämnda Scott
MacKenzie, ingått i gruppen The Journeymen. Den nybildades sedan under namnet
New Journeymen, som blev M&P, 1964.

1965 spelar Barry McGuire in Phillipslåten "California Dreamin'", utan större succé.
Året därpå görs M&P:s egen version. Den når #4 på Billboardlistan och får guldskiva.
Samma år blir uppföljaren "Monday Monday" listetta.

Sedan radas hit efter hit, utan att ytterligare någon når första platsen. 1968 börjar
gruppens medlemmar spela in soloalbum, mest framgång når Mama Cass.

John själv hade mängder av järn i elden, som att vara medarrangör på Monterey Pop
Festival, 1967, där Jimi Hendrix och The Who får sina amerikanska genombrott.
Här möter också Otis Redding och Janis Joplin för första gången en större publik.

M&P sprack alltså. Flower power blev ute, psychedelic tog över.

John blev under denna period också mer och mer drogberoende och man hörde inte
mycket om honom. Ett par soloalbum påbörjades, de färdigställdes år 2000, cirka
30 år senare! 1981 döms han för narkotikabrott till fem års fängelse, ett straff som
omvandlas till samhällstjänst. Från 1982 turnerar "Nya M&P" med John och Denny,
samt Johns dotter MacKenzie och sångerskan Spanky Mc Farlane, från Spanky & Our Gang.
De fortsätter i flera år, dock utan att besöka någon skivstudio.

1988 gör Phillips sin sista stora låt, tillsammans med medlemmar i Beach Boys skrivs
låten "Kokomo" som blir listetta för Beach Boys. Låten var huvudtema i filmen "Cocktail".

I slutet av 90-talet byts Phillips hårt ansatta lever ut och han är drogfri sina sista år.
Nu tar han tag i de gamla soloalbumen och fullföljer dem. De bör finnas hos en
välsorterad skivhandlare nära dig.

Tillbaka till innehållsförteckningen

Del 9
TOMMY BOLIN 1951-1976

En av de bland musiker mest uppskattade vita gitarrister som synts på den
västerländska rockscenen var Tommy Bolin. Ändå nådde han aldrig riktigt
ut till den breda massan med sitt mycket särpräglade sätt att hantera en gitarr.
En anledning till detta var självklart att Tommy Bolin endast var 25 år när han
dog den 4:e december 1976. Dock hann han med en rad minnesvärda skivsläpp
och nedan följer en presentation av de allra viktigaste.

Gjorde skivdebut som 19-åring

Tommy Bolin som föddes i Sioux City, Iowa, den 1 augusti 1951 kom från en
musikaliskt intresserad familj men var ändå inte särskilt tidig i sitt musikaliska
utövande som barn. Det som till stor del kom att prägla hans musik var istället
hans öppenhet för olika musikstilar, den fick honom att influeras av allt från jazz
och blues till funk, soul och hårdrock.

När Tommy Bolin var 19 år hade han flyttat till Colorado och kommit i kontakt med
syskonen Givens. Detta kom att resultera i hans skivdebut tillsammans med
bluesgruppen Zephyr. Candy Givens var en sångerska starkt influerad av Janis Joplin
och hennes sång är det som måste sägas ge det starkaste intrycket på albumet
"First Album" (1969). Redan här var dock många imponerade av den mogna blues
som den unge gitarristen Tommy Bolin var kapabel att leverera. Vissa inom musiker-
kretsar kallade honom för den vite Hendrix. Med syskonen Givens och Zephyr blev
det dock bara ett album till, "Goin back to Colorado" (1970), innan Tommy Bolins
musikaliska rastlöshet fick honom att söka sig vidare.

Från jazz till The James Gang

Kring 1973 hade Tommy Bolin inlett ett samarbete med jazzmusikern Billy Cobham.
På Billy Cobhams debutalbum "Spectrum" (1973) var Tommy Bolin med att skapa
något som än idag anses banbrytande inom Jazz- Rock Fusion. En erkänd gitarrist
som Jeff Beck menade t ex efter detta album att han såg på sitt eget gitarrspelande
med helt nya ögon och enstaka gitarriff från albumet används än idag i olika
reklamkampanjer. Låten med stort L på "Spectrum" var och är "Stratus", en låt
som ingen musikälskare borde kunna förkasta.

Precis som tidigare gjorde dock Tommy Bolins rastlöshet och musikaliska bredd att
han inte på något sätt var intresserad av att fastna i något fack. Detta fick till
resultat att gitarristen Joe Walsh gjorde Tommy Bolin till sin egen ersättare i det
mer klassiskt amerikanska rockbandet "The James Gang". Med gruppen gjorde
Tommy Bolin ett av sina mer minnesvärda album "Bang" (1973). På skivan gavs
han ett närmast obegränsat utrymme som både låtskrivare och gitarrist, vilket
skulle visa sig vara till fördel även för "The James Gang". Tommy Bolin varvade
tung rock med långsamma mjuka ballader. På "Miami" (1974) gjorde sedan
Tommy Bolin sitt sista samarbete med "The James Gang". Han fick här inte
längre samma utrymme och det var kanske en bidragande orsak till att han
sökte sig vidare igen.

The Tommy Bolin band och Deep Purple

Vid 1975 fick äntligen Tommy Bolin ett visst genombrott och blev sedd av en
lite bredare publik. Soloalbumen "Teaser" (1975) och "Private Eyes" (1976), till-
sammans med det faktum att han skrev ett treårskontrakt som gitarrist för
hårdrocksgruppen Deep Purple skapade det intresse som förmodligen gör att
han än idag är ihågkommen som en av vår tids riktigt stora gitarrister.

Även om det bara blev ett studioalbum med Deep Purple, "Come taste the band"
(1976), hann Tommy Bolin tillsammans med basisten Glenn Hughes med att
öppna en ny väg för hur hårdrock och en soulfunkhybrid kunde kombineras.
"Teaser", "Private Eyes" och "Come taste the band" är enligt min mening tre
album som borde finnas i varje skivhylla. På de två förstnämnda finns oemot-
ståndliga låtar som "Wild Dogs", "Dreamer", "Hallo again" och "Shake the Devil"
där musiker som Phil Collins och Jan Hammer är inblandade, medan tiden med
Deep Purple gav låtar som "Gettin' tighter" och "You keep on moving".Personligen
håller jag "Teaser" och "Private Eyes" som mina riktiga favoriter av den enkla
anledningen att Tommy Bolin där sjunger sina egna texter. Förutom en lysande
gitarrist var han också en man med en röst som kunde beröra.

Heroinberoendet blev Tommy Bolins död

Under den relativt korta tiden tillsammans med Deep Purple stod det klart för
allt fler att Tommy Bolin var illa ute. Hans hälsa blev allt sämre och heroinet tog
en allt större plats i hans liv. Deep Purples sångare David Coverdale berättade i
efterhand om tragedin att se på när en människa kastar bort sitt liv och sin talang.
Under bandets sista Japanturné 1976 fick bl a en konsert ställas in för att
heroinet hade gjort Tommy Bolin tillfälligt förlamad i ena armen.

När Deep Purple splittrades och Tommy Bolin arbetade med "Private Eyes" under
sommaren 1976 trodde vissa att han kanske skulle rycka upp sig. Denna villfarelse
levde kvar den 3:e december samma år när Tommy Bolin föll i koma efter en
partykväll med bl a Jeff Beck. Händelsen sågs lite som en tillfällighet och man
ville inte blanda in något sjukhus eftersom den negativa publiciteten skulle
kunna förstöra Tommy Bolins nystartade karriär. Resultatet blev att när han till
slut kördes till sjukhus den 4:e december 1976 var han död redan vid ankomsten.

Tillbaka till innehållsförteckningen

Del 10
HANK WILLIAMS "THE DRIFTING COWBOY"
Hank (Hiram) Williams (17.9 1923 - 1.1 1953)

Hank Williams föddes i Mount Olive West Alabama. Uppväxt i en baptistfamilj
lärde han sig tidigt gospelmusiken. 1935 vann han ett pris för sin sång
"WPA Blues". Det var första steget på en brokig karriärstege.

1937 flyttar familjen till Montgomery, AL. Hank lever sedan sitt liv som sångare
och rodeoartist. 1937 bildas gruppen Hank and Hezzys Drifting Cowboys.
Hanks band hette sedan framledes "The Drifting Cowboys".

1938, vid femton års ålder möter han en sångerska vid namn Audrey Guy,
sedermera hans hustru. 1942 spelas hans första skiva in "I`m not coming
home any more" och under några år går flera av hans sånger in på diverse
listor, med andra artister. När Acuff/Rose engagerar Hank 1946 är det dels
som låtskrivare, dels som skivartist och turnéartist. Fred Rose blir den som
leder Hanks vidare karriär - på gott och ont. Inspelningarna av "When God
comes and gather his jewels" och "Six more miles" gör Hank definitivt till
ett namn i branschen.

När kontrakt skrivs med MGM 1948 kommer det definitiva genombrottet .

"Move it on over", senare benämnd den första stora rockabillylåten
(rätt eller fel) sålde i över 100.000 ex. "Lovesick blues" toppar Billboards
lista i 16 veckor 1949, samtidigt som sonen Hank Jr föds, 26.5 samma år.

När Hank gör sin debut på The Grand Old Opry i juni är han redan hårt märkt
av missbruk av alkohol och drogberoende. Hans "alter ego", Luke the Drifter
behandlar många av problemen i en något mer seriös form än när han spelar
in under sitt riktiga namn. Trots smärta, social ohälsa och familjeproblem,
Audrey var en källa till både ont och gott, skrev han sina allra bästa sånger
under denna period. "Cold cold heart" och "Your cheatin' heart" har tydliga
anspelningar till hustrun, "Jambalaya" och "Hey good lookin'" är mera
"lättsamma" hits, alla under 1951. Den oundvikliga skilsmässan kommer
i maj 1952. I augusti arresteras han för fylleri på Russell hotel i Alexander
city, AL. I oktober gifter han sig med Billy Jean Jones. Samma månad lägger
han in sig för avgiftning och stannar till den 11 december.

Den 30 december 1952 når hans låt "I'll never get out of this world alive" plats
nr 20 på Billboardlistan. Denna titel stämde kusligt väl med verkligheten.
Vad som hände den 1 januari 1953 vet man väl inte riktigt. En spelning var
ordnad till nyårsdagen. Hank var på väg dit i sin Cadillac, körd av Charles Carr,
en sjuttonårig musiker. Vid ett stopp på en bensinstation upptäcker Carr att
Hank, som han trodde sov i baksätet, var livlös. När konserten börjat, som
kvällens "clou" skulle han uppträda sist, fick den fulltaliga publiken chockmed-
delandet att Hank "någon gång mellan kl 5 och 6 på eftermiddagen" avlidit.
Hank Williams blev bara 29 år. Ett hektiskt liv ändades denna nyårsdag.

Än idag räknas Hank som en av den moderna musikens absoluta banbrytare.
Många artister har spelat in hans låtar och gör det fortfarande. Sonen Hank jr's
karriär kantades av problem, som mindervärdeskomplex och prestationsångest -
hans karriär har varit minst lika snårig som faderns, och i en text där han berättar
hur han jämförts med Hank sr , säger han" there will never be another
Hank Williams, friends...."

Tillbaka till innehållsförteckningen

Del 11
HANK SNOW, "HANK THE SINGING RANGER"

En presentation av en stor countrylegend

Innan Tom Parker tog sig an Elvis Presley som sin främsta mjölkko var han
manager för flera countrystjärnor. Överste Parker var RCA:s främsta stjärnjägare
och bland de största namnen på skivmärket var Eddy Arnold och Hank Snow,
båda matchade av Parker. För den engelska popvågen var båda namnen viktiga
inspirationskällor, men mest Hank Snow. Bland andra The Rolling Stones
gjorde tidigt på sin live-EP "Five by Five" en berömd, eller kanske snarare
beryktad, version av Snow's kanske allra största låt, "I'm movin' on".

CLARENCE EUGENE SNOW
föddes i staden Liverpool, Nova Scotia, Canada, den 9 maj 1914. Han avled av
en lungsjukdom vid 85 års ålder, 1999.

Tidigt inspirerades han av Jimmy Rodgers, och började sin karriär i dennes anda,
som "Hank the Yodeling Ranger" och fick skivkontrakt med RCA Victor Montreal,
redan 1936. Här spelade han in ett nittiotal titlar, samtidigt som han hade en
radioshow på CBC, Montreal och New Brunswick. 1944 gick radiokontraktet över
till CKCW, New Brunswick. Ungefär samtidigt ändrade Hank sitt artistnamn till
"Hank the Singing Ranger" av.eftersom hans röst förändrats, förmågan att
joddla hade med tiden trappats

Genombrottet i USA lät dock vänta på sig. Hans första mindre hit kom 1949, men
så 1950 kom jättehiten, "I'm movin' on". Den gick upp på första platsen i juli
och tillbringade hela 21 veckor på försäljningslistorna.

1954 skrev han kontraktet med Tom Parker, vilken matchade honom som huvudstjärna
i många turnépaket, bland annat tillsammans med "rookien" Elvis Presley. Hank
hade mängder av hits resten av femtiotalet och i början av sextiotalet, innan
trenden bröts. Mycket spelades in (totalt gav RCA ut 57 album med Hank), men
hitsens tid var över. 1979 valdes Hank Snow in i "Country Music Hall of Fame"
och 1981 sa RCA upp hans kontrakt, tack och adjö efter 45 år som skivartist.
Hank's svar var: "80 % of today's country music is a joke and not fit to listen to".
Att det ligger mycket sanning i ett sådant uttalande kan intygas.

Bland Hank Snow's mest kända inspelningar finns "I'm movin'on", "My Nova Scotia
home" och "I've been everywhere". Dessutom har jag ett par personliga favoriter,
två "duettalbum" instrumentalt med Chet Atkins "Reminiscing" 1964, och
"By special
request" 1970.

Hank blev Hall of Fame trogen in på nittiotalet, men sjukdom följde honom
från 1995. Den 20 december 1999 avled Hank Snow.

Tillbaka till innehållsförteckningen

Del 12
GRAM PARSONS, CREATOR OF COSMIC AMERICAN MUSIC

Jag ska här gå in på GRAM PARSONS, hans korta liv och karriär som skapade
en helt ny musikart.

Gram (egentligen Cecil Ingram Connor III) föddes den 5 november 1946 in i
ekonomiskt välstånd, då hans mor var en Snivley, citrusmagnater och en av
Floridas rikaste familjer. Namnet Parsons kom från moderns andra(misslyckade)
äktenskap.

Gram blev familjens rebell. Han bestämde sig tidigt för att bli musiker och
tillsammans med bland andra Kent Lavoie, (senare "Lobo" med hitlåtar som
"Me and you and a dog named Bo") bildade han som femtonårig gruppen The Legends.

The Shilohs, 1965, mötte en del uppmärksamhet och efterföljaren The Interna-
tional Submarine Band
fick snart ge ut en skiva. Lee Hazlewood, producent åt
bl.a. Duane Eddy och själv en framgångsrik countrysångare, bl.a. tillsammans
med Nancy Sinatra, producerade skivan "Safe at home" som räknas som den
första riktiga countryrockskivan och Grams karriär gick spikrakt framåt. 1968
involveras han med The Byrds som han lämnar 1969 för att starta The Flying
Burrito Brothers.
Under denna tid blir han också god vän med The Rolling Stones,
och deras countrylåtar (t.ex. "Honky tonk women/ Country Honk" "Dead Flower"
och "Wild Horses", den senare även inspelad av Burritos) var klart influerade av Gram.
Ett redan tidigare stort drogberoende minskade inte direkt av kontakten med Stones,
Keith Richard sa vid ett tillfälle att "Gram Parsons skaffar bättre knark än maffian".
Bilder på flera av Burritos skivomslag visar också Grams scenkostym, vit med
dekoration av cannabisblad.

1972 möts Gram Parson och Emmylou Harris. Ljuv musik uppstod på mer än ett
sätt, och ett bestående resultat av deras förhållande blir två klassiska album,
"GP" och "Grievous Angel", den sistnämnda utgiven efter Grams död. 1973 görs
liveskivan The Fallen Angels" där man tydligt kan uppleva Grams oskärpa. Han
dör samma år, som resultat av en överdos. Många spekulerar i medvetet självmord,
men ingen coroner hann undersöka riktigheten i detta, liket stals av roadmanager
Phil Kaufmann, som brände kroppen och begravde askan vid The Joshua Tree
National Monument, utanför Los Angeles, Californien, enligt en tidig och väl
känd överenskommelse dem emellan.

Emmylou Harris bär arvet av Gram och hans musik. Jag ser otåligt fram emot den
CD hon utlovade redan 1997, där hon, Beck, Chrissie Hynde, Elvis Costello m.fl.
ska framföra Grams låtar, i hans anda och Emmylous produktion.

Ett fantastiskt köp i skivdisken: "GP" och "Grevious Angel" på en och samma
CD - dessutom till lågpris. Missa den inte! Lyssna även på Flying Burrito Brothers
"The Gilded Palace of sin" och The Byrds "Sweetheart of the rodeo". På Byrds-
LPn fick Grams sång retuscheras och Roger McGuinns läggas på, beroende på
kontraktsbråk med Lee Hazlewood och LHI-records. En nyutgåva utkom senare
med Grams sång.

Gram Parsons var en lysande artist. Långt hår och country fanns inte. Han skapade
det. Countryrock fanns inte. Han skapade den. Fast han kallade den "Cosmic
american music". Enkelt uttryckt en totalmusik, byggd på country och blues -
som rock 'n' roll men med mera genuina countryinfluenser.

Han levde ett intensivt och självdestruktivt liv. När han dog var han inte ens
fyllda 27 år. Hans musik är stor, oförglömlig och ofta oerhört vacker. Den som
inte får gåshud av Grams och Emmylous duetter har inte förstått någonting....

Tillbaka till innehållsförteckningen

Del 13
SWEET DREAMS OF PATSY CLINE, COUNTRYNS LEADING LADY
Av: OLOF GÖRANSSON

I Nationalencyklopedin hittar man följande:
Cline, Patsy, eg. Virginia Patterson Hensley, 1932–63, amerikansk countrysångerska. C. är en av
countrymusikens legendarer, dess första kvinnliga artist med tätpositioner både på countryns och
popmusikens skivlistor. Hon slog igenom med sången "Walkin' After Midnight" (1957) och uppnådde
fram till sin död i en flygkrasch sådana publikframgångar att hon fick överta titeln "Queen of Country Music"
från Kitty Wells. Andra skivsuccéer var "I Fall to Pieces" (1960), "Crazy" och "She's Got You" (båda 1961).
C:s liv har skildrats i filmen "Sweet Dreams" (1985), där hon gestaltas av Jessica Lange.

På nätet
hittar man mer information. Nedan fritt översatt från www.patsy.nu .

Patsys liv
Patsy Cline föddes som Virginia Patterson Hensley den 8 september 1932 i
Winchester, Virginia. Hennes mor hette Hilda Hensley (född Pattersson) och
hennes far Samuel Lawrence Hensley. Samuel hade två barn från ett tidigare
äktenskap, Tempie Glenn och Randolf som blev halvsyster och halvbror till Patsy.
Strax efter Patsys födelse flyttade familjen till Sams hemort just utanför Elkton.
Sen flyttade familjen nära 20 gånger till dess att man hamnade i Winchester
igen då Patsy gick i åttan. Hilda Hensley dog 10 december 1998 men fadern dog
redan 1956. Ända tills Patsy blev omkring 20 kallades hon mest "Ginny".

I unga år var Patsy mycket intresserad av dans och ville gärna bli dansös. Hennes
idol var Shirley Temple. Hennes mor tog henne till en danstävling för barn som hon
otroligt nog vann men efter den tävlingen förlorade hon plötsligt intresset för dans
och gick helhjärtat in för musik i stället. Först spelade hon piano efter gehör och
senare vart det sång. Patsy lärde sig aldrig noter och hon visste knappast vilken
tonart hon sjöng i men det lät OK ändå.

Hon började sin sångarkarriär i baptistkyrkans kör och vid 13 års ålder blev hon
allvarligt sjuk. "Jag hade en allvarlig omgång av reumatisk feber när jag var 13" sa
Patsy 1957. "Jag utvecklade en hemsk halsinfektion och mitt hjärta slutade slå.
Doktorn satte mig i ett syrgastält. Man kan säga att det var min återkomst till
livet efter flera dar i tältet som gjorde mig till sångerska. Febern påverkade min
hals och när den var läkt hade jag denna röst som dånade likt Kate Smith". Tack
vare röstförändringen och hennes stora beslutsamhet började sångkarriären. Hon
började i lokala radiosändningar och genom att sjunga vid olika danstillställningar.
Lyckligtvis mötte hon rätt folk och kunde därigenom börja sitt skivkontrakt med
Four Stars Records 1954. I Winchester hade Patsy flera olika jobb för att hjälpa
sin mor med familjeförsörjningen.

Somliga tror att Patsy hade en olycklig barndom men bortsett från att fadern
lämnade familjen 1947 när hon var 15, hade hon ett bra familjeliv med sin mor
och sin bror Sam (som av någon anledning kallades John) och sin syster Sylvia Mae
("Sis"). Patsy och hennes mor var mer som systrar än mor-dotter eftersom Hilda
bara var 16 år när Patsy föddes. (Hilda gifte sig med Samuel 6 dagar innan Patsy
föddes). Patsy hade en del kontakt med sin far igen 1956 när han blev intagen på
ett sjukhus i West Virginia för sin lungcancer. Hon talade om för sin far att hon blivit
en duktig sångerska men han dog 11 december 1956 och fick aldrig höra henne sjunga.

1953 gifte sig Patsy med Gerald Cline och fick därmed namnet Cline. Namnet "Patsy"
fick hon av Bill Peer som hjälpte henne i begynnelsen av hennes karriär. Patsy och
Gerald hade inga barn. Hon mötte sitt livs kärlek Charlie Dick första gången när hon
sjöng på en lokal danstillställning 1956. En kort tid efteråt skilde hon sig från Gerald
och gifte sig med Dick 1957. Dick och Patsy fick barnen Julia Simadore (Julie)1958,
och Allen Randolf (Randy)1961.

Den 14 juni 1961 blev Patsy och hennes bror Sam inblandade i en bilolycka framför
Madison High School i Nashville. Smällen kastade Patsy genom vindrutan och det var
nära att hon dog men som genom ett mirakel överlevde hon också denna kris. Det
var andra gången hon var nära döden…. När Patsy var på sjukhuset gjorde en ny
kvinnlig sångerska, Loretta Lynn, en radiosändning av Patsys stora hit "I fall to
pieces" som en hyllning till Patsy. Patsy gillade vad hon hörde och skickade sin man
Charlie för att hämta Loretta eftersom hon ville träffa denna flicka. Det blev begyn-
nelsen på en vacker vänskap. På grund av bilolyckan fick Patsy ett synligt ärr i
pannan och för att dölja det använde hon peruk vid offentliga framträdanden
efter olyckan.

Filmen om Patsy: "Sweet dreams"
Filmen börjar med den speciella danstillställning där Patsy först möter Charlie.
Patsy spelas utmärkt av Jessica Lange och Charlie görs av Ed Harris. Musiken i
filmen är från Patsys originalinspelningar, utom "Blue Christmas" och "Rollin’ in
my sweet baby’s arms" som framförs av Jamey Ryan. Har du inte sett filmen kan
den verkligen rekommenderas. Redan i filmens början kommer man in i någon
slags 50-60-tals nostalgi eftersom musiken och miljön förmedlar de minnen i
varje jag har från dansbanor i min ungdom. Filmen är ett måste för varje Patsy
Cline fan även om allt som händer i filmen inte är alldeles sant. En del saker har
lagts till eller ändrats för att göra en "bättre" film. Många säger att filmen är lite
orättvis mot Patsy. Hon var mycket vänligare och generösare i verkligheten än
vad hon framställs i filmen, hon var inte den hårt drickande, partajande typen.

Det finns också en annan film som kan rekommenderas och det är filmen om Patsys
nära vän Loretta Lynn. Filmen heter "Coal miners daughter" och i den spelar Patsy
en betydande roll. Loretta spelas av den fantastiska Sissy Spacek som också sjunger
Lorettas sånger. Här spelas Patsy av Beverly D'Angelo som också är en superb
sångerska. Loretta’s make spelas av Tommy Lee Jones. Jag tycker att porträttet
av Patsy i den här filmen är mera precist och mer rättvisande än det porträtt som
gjordes i "Sweet Dreams"

Båda dessa filmer skildrar givetvis den hemska flygplanskraschen som tog Patsys liv.

Hennes sista konsert hölls i Kansas City till förmån för en lokal discjockeys familj
den 3 mars 1963. Hennes manager Randy Hughes, flög sin gula Piper Comanche
till tillställningen den 3. Dagen efter skulle de flyga hem men vädret var så dåligt
att de fick vänta ytterligare en dag. Den dagen var vädret inte mycket bättre så de
satt på flygplatsen och väntade på att det skulle klarna. När de hade väntat några
timmar frågade Patsys vän Dottie West om Patsy skulle åka med dem i bil i stället,
vilket Patsy allvarligt övervägde, men just som de skulle åka iväg med bilen kom
Randy och sa att vädret klarnat så Patsy bestämde sig för flyget igen. Planet och
dess passagerare syntes sist vid flygfältet i Dyersburg, Tennessee, 90 miles från
deras hem. De startade därifrån 18:07…..

Patsys skivinspelningar
fördelar sig på två perioder: 51 spår för Four Star Records 1955 – 1960 och 51 spår
för Decca 1960 – 1963. Alla inspelningar utom två gjordes under ledning av Owen
Bradley i Nashville. De två udda inspelningarna gjordes troligen i New York 24 och
25 april 1957 av Decca’s man Paul Cohen.

Från början blev det inte så många hits. Den första hiten "Walking after midnight"
spelades in 8 november 1956 men den lanserades inte av skivbolaget med en gång
utan först efter det att Patsy gjort succé med den i Arthur Godfreys talang show.
("Walking after midnight" gjordes också i en stereoversion 25 augusti 1961.)

Trots succén i Godfreys show spelades inte någon ny hit in förrän november 1960
då "I fall to pieces" spelades in. Men efter den kom hitsen ganska regelbundet,
"Crazy", "She’s got you", "Leavin’ on your mind" för att nämna några. En lustig
sak är att före Patsy spelade in dessa hits så tyckte hon egentligen inte om dem
alls. Hon tyckte det lät "för mycket pop". Lyckligtvis kunde producenten Owen
Bradley, och andra, övertyga Patsy att spela in dessa sånger….. "Sjung dem bara
på ditt sätt" sa dom, och vi vet naturligtvis nu att Patsy var många år före sin tid
i sina inspelningar. En sång som var Patsys personliga favorit var "A poor mans
roses (or a rich mans gold)". Hon ville verkligen spela in den sången och gjorde
det två gånger en 1956 och en gång till 1961.

En av Patsys största hits "Crazy" spelades in just efter att hon varit med om en
bilolycka, och man höll på med inspelningen över 4 timmar, vilket var mycket på
den tiden, men Patsy kunde inte ta de höga tonerna eftersom hon hade smärtor
från ett brutet revben…. Så musikerna gjorde allt utan Patsy och hon for hem och
vilade och när hon kom tillbaka efter 2 veckor gjorde hon sången i en tagning.

Patsy hade också ett antal stora hits som släpptes efter hennes död, bland annat
"Faded love" och "Sweat dreams (of you)". Om man lyssnar noggrant i slutet av
"Faded love", speciellt när hon andas före sista ordet, hör man att hon nästan
börjat gråta. Det beror antagligen på att sången var så nära hennes eget liv just
då, eller kanske det bara visar på Patsys genuina känsla och engagemang. Först
diskuterade man att skippa den här inspelningen och göra en ny men lyckligtvis
har man bestämt sig för att behålla den…. "Faded love" är en riktig skatt…

Alla Patsys inspelningar finns listade på www.patsy.nu tillsammans med annan
information som inte tagits med här.

Minnet av Patsy Cline
Det bästa minnet av Patsy Cline är hennes skivinspelningar men hon mottog också
en mängd utmärkelser både före och efter sin död som gör att hon är inskriven i
musikhistorien för all framtid. Genom hennes tragiska död går det inte att undvika
att dra paralleller med Buddy Holly och Jim Reeves som också omkom i flygolyckor
på höjden av sina karriärer och ändå har skapat bestående minnen i musikvärlden...

Tillbaka till innehållsförteckningen

Del 14
Tim Buckley, 14 februari 1947 – 29 juni 1975
Av: Cecilia Hammarin

Han var en stor rock- och folkmusiksångare under sextio- och sjuttiotalet.

Han blev introducerad av Mothers of invention trummis Jimmy Carl Black för deras
manager Herbie Cohen, som insåg vilken stor låtskrivare han var och samtidigt
vilken oslipad diamant han var som sångare. Tim Buckley släppte sin debutplatta
innan han fyllt tjugo. Han spelade tillsammans med olika musiker och stilen var folkrock.

Hans andra LP släpptes 1967 och då hade Tim upptäckt jazzen. Denna platta var
också den enda som gick upp på Top 200, där den hamnade på 171:e plats.

Tim Buckley var en artist som var rastlös och ändrade därför musikstilen, platta
för platta. Detta gjorde vissa av hans fans arga.

Runt 1970, med plattan Lorca, slutade han delvis med sina romantiska melodiska
texter, utan använde sin röst som ett instrument. På ett annat bolag släppte han
Blue Afternoon, runt samma tidpunkt. På denna skiva fanns hans gamla stil kvar.
Detta var antagligen ett kommersiellt självmord, dels för att skivorna nästan slog
ut varandra, dels för att hans fans blev förvirrade.

Efter ett tag av så mycket icke kommersiella stunts, som satte hela hans karriär
på spel, då han t ex försörjde sig på att köra taxi, gick han tillbaka till studion och
blev en mycket publikvänlig singer-songwriter.

Han dog av en överdos heroin efter en tour, 1975. Hans vänner uppgav att han
varit ren ett tag innan överdosen.

Han lämnade kvar en son som han bara träffat ett par gånger (han lämnade modern
innan han föddes), nämligen Jeff Buckley.

Tillbaka till innehållsförteckningen

Del 15
JIM REEVES - GENTLEMAN JIM

Jim Reeves var en av de allra främsta "crossover" artisterna. Att vara countrystjärna
och slå även på popmarknaden var relativt ovanligt på 50 och 60 talen, och att göra
det utanför USA var närmast unikt. Visserligen var Slim Whitman en av de största
säljarna i England på 50-talet, men sedan kom den nya popvågen som i ett slag
gjorde countryn hopplöst omodern - för ett tag.

Jim Reeves föddes i Panola County i Texas 1924. Tidigt började han spela baseball
och blev proffs i Lynchburg, Virginia, ett farmarlag till St Louis Cardinals. En skada
i ena benet avslutade hans baseballkarriär. Parallellt hade han dock gjort en
radiokarriär på bolaget KGRI i Texas, och kryddat med en del liveuppträdanden.

Jim blev snabbt en av landets mest populära sångare. Musiken var traditionell
country, varvad med en del uptempomaterial. Hans första hits, "Mexican Joe"
(1953) och "Yonder comes a sucker", den senare en av få egna låtar han spelade
in, var båda uptempo. Sedan kom hitsen på rad. "Four walls" (1957) och "He'll
have to go" (1959), i Sverige mest känd genom Gunnar Wiklund ("Han måste gå")
kom i början av hans karriär som turnerande artist. Den första stora turnén var
just 1957. Jim hade turen att hamna på RCA och producerades av Chet Atkins
(inte minst känd som en av världens främsta gitarrister) från 1957. "Four walls"
var den första Reeves/Atkins-låten. Resten är historia.

Jim fick under 1957-1958 en egen radioshow på ABC-radio. Här spreds hans
popularitet ytterligare. Nämnda "He' ll have to go" kom i spåren av detta och
blev totalt sett Jims allra största försäljningsframgång och den första guldskivan.

Låtar som "Welcome to my world" (1962), "Guilty" (1963), "I love you because"
(1964) och "I guess I'm crazy" (1964) gjorde Jim till en världsartist.

Dessutom spelade han in en, enligt alla källor ganska bedrövlig, film i Sydafrika
"Kimberly Jim". Den blev oerhört populär i inspelningslandet - märktes knappast
någon annanstans. Allra minst i USA.

Hans stora Europaturné 1964 blev en makalös succé. Utsålda hus överallt - i fram-
förallt de tre länder som mest anammat countrymusiken - England, Norge och Sverige.
Jims "I love you because" var en jättehit här i landet, detta år som blev Jims sista.

31 juli 1964, just hemkommen från Europaturnén omkommer Jim Reeves i en
flygolycka utanför Nashville, Tennessee. Han blev 39 år, skulle fyllt 40 i augusti.
Den 2 juli hade han spelat in sin egen låt (en av få, som sagt) "Is it really over"...
Men det var inte riktigt över - för 1966 kom Jims största säljare i England. Etta
på Top 50 och "Record of the year" blev "Distant drums" - en låt Cindy Walker
hade skrivit direkt för Jim. 5 veckor på första platsen från den 24 september -
för en skiva som egentligen inte skulle givits ut. Jims inspelning var en promo-
tionskiva, bara för låtskrivaren Cindy Walker. För lansering hade hon släppt den
vidare till Roy Orbison. Hans inspelning (trots att den faktiskt är bra) blev aldrig
någon hit, och Cindy tyckte då att låten nog egentligen var värd ett bättre öde.
Tillsammans med Chet Atkins gjorde hon en remix som slog som ingen annan
amerikansk skiva någonsin gjort i England. Record of the year hade till dess
varit m.e.m. "bokad" för engelska skivor och artister.

Jim Reeves dog på höjden av sin karriär.

Genteman Jim, eller "Sammetsrösten" är fortfarande en av världens mera
spelade artister.

Med all rätt.

Tillbaka till innehållsförteckningen

Del 16
JOHN WALTERS – MUSIKER OCH RADIOPRODUCENT

I början av augusti 2001 avled den brittiske konstnären, trumpetaren och
radioproducenten JOHN WALTERS. Han blev 63 år.

John studerade först konst, men blev sedan universitetslärare i jazz och
samtidigt tidningsskribent, i Newcastle.

Det var alltså helt naturligt att han här kom i kontakt med stadens musikaliska
stolthet, The Animals, och framförallt med ledaren och organisten Alan Price.
(Animals startade för övrigt under namnet Alan Price Combo).

När Animals blev superkända och turnerandet ökade lämnade Alan Price, gruppens
musikaliska förgrundsfigur, och näst Eric Burdon allra största namn, gruppen på
grund av sin flygskräck.

Han bildade i stället, 1965, The Alan Price Set. Här ingick John Walters och hans
trumpet från första början. Gruppen blev mycket framgångsrik med ett flertal hits
i hemlandet och även i Sverige. "Hi lili hi lo" gjordes dessutom i cover av The
Shanes "här hemma".. Den allra mest kända låten var nog annars "Simon Smith
and his amazing dancing bear"
, medan den bästa låten, i mitt tycke, var
"Love Story", en något mindre hit.

Under två, mycket framgångsrika, år stannade John i gruppen. Sedan fick han ett
erbjudande han inte kunde tacka nej till.

1967 startade BBC Radio One, en föregångskanal i den europeiska musikhistorien.
Kanalen skapade mer eller mindre den europeiska radiodiscjockeyn, även om
Radio Luxemburg och diverse piratkanaler (t.ex. Radio Caroline i Nordsjön,
Britt Wadners Radio Syd och Jack Kotchaks Radio Nord) tidigare funnits.

Bakom rattarna i kontrollbordet på BBC satt John Walters.

Showerna leddes av klassiska namn som John Peel, Andy Kershaw, Tony
Blackburn, Alan Freeman
med flera. Men John var den som producerade, i
faktiskt hela trettio år satt han vid rattar och mixerbord, och de flesta av
hans adepter ger honom credit för att vara det verkliga namnet bakom radio-
dj-utvecklingen. Dagens dj:s har (utan att kanske veta det) John Walthers att
tacka, i Sverige har vi namn som Kaj Kindwall, Mats Nileskär, Clabbe "rakt
över disk" af Geijerstam, dagens dj:s på Radio Vinyl, Rockklassiker, NRJ med
flera stationer, alla med tydlig inspiration från de brittiska radiopratarna.
Bakom vilka alltså fanns "doldisen" John Walters.

Sina sista aktiva år genomförde John som freelance, och till slut också – radiopratare!

Tillbaka till innehållsförteckningen

Del 17
MARVIN GAYE – SOULKUNGEN

Marvin Pentz Gaye Jr föddes i Washington DC den 2 april 1939. Han skjuts av sin
far i Los Angeles, dagen innan han skulle fylla 45 år, den 1 april 1984. Då var
Marvin sedan länge den störste i branschen, men hade i flera år haft ekonomiska
problem och var grav narkotikamissbrukare.

Marvin föddes in i en predikantfamilj, hans far drev en kyrka i Washington. Här lär
han sig sjunga, spela orgel, piano och trummor.

1957 var han med och bildade gruppen Marquees. De får spela in en singelskiva,
"Hey Little School Girl", producerad av Bo Diddley. Gruppen slås sedan ihop
med, och byter namn till, The Moonglows.

1961 kommer Marvin till Motown. Där börjar han som studiomusiker (trummor)
och är med på flera av Smokey Robinson & Miracles hits. Han gifter sig samma
år med sin managers (Berry Gordy Jr) syster, Anna. Han gör några singlar som går
spårlöst förbi men den fjärde, "Stubborn kind of fellow" blir en lokal hit, 1962.

1963 når först två låtar Top 30, "Hitch Hike" och "Can I get a vitness" (båda
låtarna för övrigt med på Rolling Stones tidiga album), innan "Pride and joy"
når Top 10. Fastän Motown ville ha snabba låtar ville Marvin satsa på ballader.
Tillsammans med Mary Wells, Kim Weston och Tammi Terrell spelade han in
flera klassiska duetter.

Tammi och Marvin gjorde flera turnéer innan hon, 1967, kollapsar på scenen. Det visar
sig att hon lider av en hjärntumör, och 1970 dör Tammi Terrell, endast 23 år gammal.

1968 får Marvin sin största hit i karriären över huvudtaget, "I heard it through a
grapewine". Samtidigt börjar privatlivet braka samman. Symptomatiska titlar
från denna period: "Too busy thinking about my baby" och "That's the way
love is". Dessa leder vidare till hans allra största album, enligt kritikerna.
"What's going on" spelas in 1970 och släpps 1971. Albumet innehåller inte
mindre än tre Billboardettor!

Mängder av album spelas in de följande åren. Under sin karriär släpper Marvin,
solo och duetter, 72 album på Motown och 11 på andra märken!

Privatlivet faller samtidigt ihop totalt och Marvin dras in i ett allt mer omfattande
drogmissbruk. Skilsmässan med Anna blir klar 1975. Karriären går i stå, hitlåtarna
uteblir. Ett nytt äktenskap, hustruns namn Janis, är inte heller lyckligt. Gaye flyttar
till Hawaii en period för att försöka reda ut sitt liv. 1981 går han vidare. I Europa
(Belgien) börjar han arbeta med albumet "In our lifetime" som dock var mer
ambitiöst än säljande.

1982 byter han label till Columbia. Albumet "Midnight Love" blir ännu en vänd-
punkt, nu får han äntligen spela in sin musik – och den går hem! Låten "Sexual
Healing"
når tredjeplatsen. Samma år får han utföra ett av USA:s artisters allra
största hedersuppdrag – att sjunga nationalsången vid NBA All Star Game. Det
blir också hans sista liveframträdande.

Missbruket av kokain ökar. Han flyttar hem till sina åldriga föräldrar, nu boende
i Los Angeles. Deprimerad och självmordsbenägen kommer han ofta i gräl med
fadern. Den 1 april 1984 skjuter Marvin Gaye Sr sin son till döds. Under ett gräl
slår det över. Marvin Gaye dör dagen innan han ska fylla 45.

Tillbaka till innehållsförteckningen

Del 18
IAN DURY

Den 27 mars 2000 avled Ian Dury i cancer. Han var en av punkhistoriens viktigaste
namn – dock kanske mer som inspiratör än artist.

Ian var, i glamourpopens tidevarv, en ganska osannolik idol. Född den 12 maj
1942 i Upminster, Kent, UK, drabbades han redan som 7-åring av polio. Han var
sedan delvis förlamad livet ut, men det stoppade inte honom. Fast hans karriär
tog fart förhållandevis sent. 1970 startade han gruppen Kilburn & the High Roads,
ett hobbyprojekt under hans tid som lärare på Canterbury Callage of Art. Gruppen
spelade r&b med jazzinslag, samma musik som senare blev grunden i The Blockheads'
musik. Denna grupp bildades 1978 och blev banbrytare. Med självkritiska "Cripled
with nerves" hade Dury satt ribban redan 1975, att han var handikappad var inget
som skulle stoppa honom, även om bandets karriär flera gånger gick på tomgång på
grund av bristande ork hos ledaren.

1978 gjordes albumet "New Boots and Panties" och ur arbetet med detta uppstod
The Blockheads. Detta album låg i hela nittio veckor på försäljningslistorna i England.
Den stora hitlåten "Hit me with your rhytm stick" (en miljonsäljande singel bara i
Storbritannien!!) fanns inte med, så inte heller "Sex and drugs and rock 'n' roll".
Däremot finns den tredje låten som man förknippar med Ian, "Sweet Gene
Vincent" på albumet.

Inför handikappåret 1981 gjorde han låten "Spasticus Autisticus" – vilken BBC
missförstod som en drift med handikappade. Att Dury själv ingick i den "utsatta"
gruppen gick tydligen etablissemanget förbi…

Ian Dury fick ett par singelhits, ett storsäljande album, men sedan inte så mycket mer.

Den redan tidigare hårt drabbade musikern drabbades sedan av cancer. Trots detta
arbetade han för barn mot polio livet ut. Han ställde upp för andra med sina egna
erfarenheter.

Musikern Ian Dury blev 57 år. Den 4 april samlades Englands punkelit till en minnes-
konsert, anordnad av Clash' Joe Strummer.

Damon Alborn i Blur anger Dury som sin första, och största inspirationskälla.

Tillbaka till innehållsförteckningen

Del 19
VAR FINNS RICHEY EDWARDS?

För ungefär fem år sedan, den första februari 1995, försvann Manic Street Preachers
gitarrist Richey Edwards spårlöst från jordens yta.

Eftersom han var manodepressiv, och hans bil återfanns vid Severn Bridge utanför
hemstaden Cardiff i Wales, en plats känd för onaturligt hög självmordsfrekvens,
avskrevs försvinnandet, ganska logiskt, som ett troligt självmord.

Någon kropp har dock aldrig återfunnits och ryktena om att han lever fortsätter att frodas.

Den vid försvinnandet 27-årige Edwards hade just blivit utskriven från en psykiatrisk
klinik och skulle närmast till USA för en intervjuturné. Han led av anorexia, alkoholism
och var narkotikaberoende, samt hade vid ett flertal tillfällen sökt ta sitt liv.

Det går rykten om att han blivit sedd i hemtrakterna i Wales, på Mallorca och, kanske
mest spektakulärt, i byn Anjuna i Goa, Indien - där lär en lärare från Cardiff sett honom.

Fans och föräldrar ger inte upp hoppet.

Det gör inte heller bandet. Ryktena säger att Manic Street Preachers lägger undan
en del av gaget, motsvarande Edwards andel, i en pott - om Richey kommer tillbaka
är detta hans pengar. Med Manic Street Preachers stora popularitet genom åren lär
Richey Edwards vara en rik man - om han, mot förmodan, skulle dyka upp igen.

Tillbaka till innehållsförteckningen

Del 20
SISTA SKRIKET UTSTÖTT AV "SCREAMING LORD SUTCH"

En av Englands mest udda partiledare avled i juni 1999.

"Screaming Lord Sutch" var precis lika udda som musiker.

Han och hans band, The Savages, både roade och oroade under fyrtio års tid.

Bland musiker i bandet kan nämnas Nicky Hopkins, sångare och gitarrist,
senare i bl.a. The Jeff Beck Group, Jefferson Airplane, Steve Miller Band och
Quicksilver Messanger Service, samt Ritchie Blackmore, senare i bl.a. Deep Purple
(1968-1975) och i Rainbow (från 1975). Även Jeff Beck själv samt Jimmy Page
har gästspelat hos "Lorden".

David Sutch föddes den 10 november 1940 i Harrow, Middlesex. 1958 uppträdde
han som Elviskopia och året därpå bildade han The Savages. Hits fick man väl inga,
direkt, men titlar som "Jack the Ripper", "Draculas daughter" och "She's fallen in
love with a monster man" nosade på listorna. Mest känd blev nog "Purple people
eater", en av de största kultlåtarna genom tiderna, alla kategorier.

Sutch var litet av en föregångare till Alice Cooper. Likkistor, alligatorer (levande)
med flera osmakligheter tillhörde tidigt hans rekvisita. Som partiledare ställde han
upp i flera val, och hans parti, De Sanslösa, håller ännu ett fullmäktigemandat i
Harrow genom den lokale pubägaren. "Radio Sutch" var Davids egen, bisarra,
piratradiostation under 1960-talet.

Till Sutch begravning sände de etablerade partierna blommor. Tony Blair sade att
den politiska debatten i England nu tappat mycket av sin krydda.

SKIVTIPS: LP:n "Purple people eater" utgiven av svenska Hep House nr HS 04, 1967.

LP:n "Lord Sutch and heavy friends" Cottillion SD 9017, 1970

Tillbaka till innehållsförteckningen

Del 21
SCREAMIN' JAY HAWKINS - SPRIDARE AV MUSIK OCH SÄD

Mannen som kopierades av Alice Cooper, Jalacy "Screamin Jay" Hawkins, har avlidit.

Jay föddes den 18 juli 1929 i Cleveland, Ohio. Karriär som flottist och sedan boxare,
ledde honom så småningom till rhythm & bluesmusiken.

Han var från 1955 medlem i Alan Freeds turnéer (se Popens historia del 4). 1956
spelade han in "I put a spell on you", senare hit med både Animals och Creedence.

Jay's scenshow innehöll bisarra detaljer, som likkistor och dödskallar. Alice Cooper,
och tidigare även engelsmannen Screamin' Lord Sutch, tog efter dessa attribut.

Hawkins var mer populär i Europa än i USA. 1987 uppträdde han på festivalen i
Hultsfred. Det var också i Europa han dog – under en misslyckad magoperation
i Paris den 12 februari i år.

I den vevan upptäcktes hans mest tydliga fritidsintresse.

Musiken i all ära, men Jay visade sig vara far till inte mindre är 57 barn!

I USA har nu en site öppnats dit hans barn kan anmäla sig för att ordna
en samlad träff till faderns ära – detta var hans sista önskan…

Känner du på dig att du har Jay som far – gå in på siten – eller om du, kvinna,
kanske stötte på honom (eller han på dig) i Hultsfred 1987…

Jays skivor finns på många märken. Epic, Planet och Philips bland andra. En omtalad
skiva med the Fuzztones från 1985 "Screamin' Jay Hawkins and the Fuzztones live"
ligger på Midnight MIRLP-114.

Tillbaka till innehållsförteckningen

Del 22
WAYLON JENNINGS – THE KING OF OUTLAW

Medlemmen i Country Music Hall of Fame, countryveteranen Waylon Jennings, avled
i sitt hem i Chandler, Arizona, i februari år 2002.

Sagan on Waylon hade lika gärna kunnat avslutats i februari 1959.

Som basist (och mentor) ingick han i den turné som skulle kosta tre unga tonårsidoler
livet. Buddy Holly, Ritchie Valens och Jape Richardson (the Big Bopper) omkom i en
flygolycka där Waylon i sista minuten överlät sin plats i det lilla planet till Richardson.
Detta var, enligt Don McLean, "the day the music died".

Waylons egen karriär tog fart några år senare, och han blev en av RCA:s genom tiderna
största säljare. Här i Sverige hörde vi knappast talas om honom då, men en av de
bästa konserter jag någonsin sett var i Stockholms konserthus i mitten av 60-talet.
Stjärnorna från RCA:s countrystall medverkade mangrant, vad sägs om Bobby Bare,
Skeeter Davies och Chet Atkins… men den jag minns bäst var Waylon Jennings,
redan då en superstjärna…

En alldeles utmärkt platta från 1967 är Camdenplattan (RCA:s lågprislable på den tiden)
"The one and only Waylon Jennings". Höjdarlåtar som "Yes, Virginia", "Dream baby"
(hit med Roy Orbison), "Born to love you" samt "It's all over now" (hit med först
Valentinos, sedan Rolling Stones). Men hans storhetstid lät vänta på sig ett tag.

Countryn ändrade inriktning på 70-talet. Alla var inte nöjda med Nashvilles
kommersiella smet med stråkpålägg och annan skit, så ej heller Waylon.

De stora utbrytarnamnen var Waylon Jennings och Willie Nelson som blev förgrunds-
gestalter inom den s.k. "Outlaw-countryn" (något som, sorgligt nog, Willie Nelson
tydligen glömde bort redan på 80-talet…). Fräsch, nästan bombastisk musik i
protest mot Nashvilles hästjazzdynga.

Den absoluta höjdpunkten nåddes 1976. Albumet "Wanted! – The Outlaws", blev
det definitiva outlawalbumet. Willie och Waylon kompletterades av Tompall Glaser
och Jessi Colter, Waylons fjärde (och sista) hustru. Bättre kan det knappast bli –
och albumet blev countryns första miljonsäljande album!!

Lyssna gärna på "Old Waylon" (1977), "It's only rock 'n' roll" (1983) och kanske ännu
hellre på "Waylon & Friends" (1983) som innehåller duetter med Emmylou, Willie,
Hank Williams Jr med flera. Waylon & Jessi-albumet "Leather and Lace" från 1981
är också en höjdpunkt.

Två album med konstellationen "The Highwaymen", 80- och 90-tal, blev liksomgrädde
på moset. Här medverkar Waylon, Willie, Johnny Cash och Kris Kristofferson.
Redan klassiker!!

Sista skivan "Never say die" (!!) kom år 2000.

Waylon var mycket sjuk de sista åren. Två hjärtoperationer, 1998 och 2001 följdes
av en amputation av ena foten, en följd av hans diabetes, tidigt i år. Efter detta
återhämtade han sig aldrig.

Waylon Jennings blev 64 år.

Tillbaka till innehållsförteckningen

Del 23
ALEX HARVEY 1935 02 05 - 1982 02 04
Av: Johan Flyckt

Alex Harvey var aldrig någon riktig storsäljare men han bidrog starkt till att
hålla liv i rockscenen mellan åren 1972 och 1977. Dessutom anses han av
många vara en föregångare till punken. Med sitt The Sensational Alex Harvey
band
berättade han historier som bara Charles Dickens gjort tidigare. I musiken
fanns ett starkt inslag av Alex Harveys erfarenheter från musikalscenen.

Harvey hade sina rötter i Skottland
När folk i allmänhet pratar om Alex Harvey är det som en resande spelman, men
detta hindrar dock inte att han hade sina rötter i Skottland och Glasgow. De tidiga
influenserna fick han via sin morbror som spelade gitarr. Från 1955 spelade han
med i ett skiffleband som 1959 utvecklades vidare till att bli The Alex Harvey big
soul band
. Med gruppen lämnade Alex Harvey för första gången Skottland i början
av 1960 talet och gjorde som många andra brittiska band några spelningar i Hamburg.
Turen till Tyskland kom 1963 också att utmynna i hans första album Alex Harvey
and his soulband.
Hela karriären kom Alex Harvey att bära med sig sina rötter från
Kinning Park och de mörka arbetarkvarterens Glasgow.

Musikaler och kabaret
Från mitten av 1960 talet vändes Alex Harveys karriär allt mer emot musikalscenen
och mindre kabaretliknande spelningar på olika restauranger. Under 1966 återvände
han till de brittiska öarna och London för en rad spelningar med basisten General
Grimes
från The soulband. Det var under dessa konserter som Alex Harvey kom
att sammanstråla med regissören Derek Wordsworth vilket ledde till en roll
i musikalen Hair.

Från musikalens värld hittade Alex Harvey mycket av den image han senare förde
vidare till The Sensational Alex Harvey band via det kortlivade projektet Tear Gas.
Det var dock i Tear Gas han mötte de musiker som senare kom att ingå i The
Sensational Alex Harvey band. Det var Zal Cleminson, Chris Glen,
Hugh McKenna och Ted McKenna.

Med sig hade Alex Harvey hela tiden en fascination för den svarta musiken från
den amerikanska södern. En beskrivning som han själv gjorde lät så här "When
I was twenty, I didn't want to listen to any White singer except Hank Williams,
because I thought only the black people in the south of the USA could play the
original blues". Detta musikaliska arv var något han tog med sig till The Sensational
Alex Harvey band. Gruppens sound sprudlade av råhet och äkthet. Alex Harvey
gjorde helt enkelt sin variant av svart sydstatsmusik i en mix med den
europeiska musiken.

Storhetstid mellan 1972 och 1977
Om man med en artist som Alex Harvey överhuvudtaget kan tala om en storhetstid
så var det definitivt mellan åren 1972 och 1977. Han kom under denna period att
tillsammans med den clownmålade gitarristen Zal Cleminson, senare i Nazareth,
påverka flera band inom punken från det sena 1970 talet och de glamrockband
som föddes i början av 1980 talet.

Trots att det dröjde fram till 1974 och albumet Impossible dream innan The
Sensational Alex Harvey band nådde de engelska listorna vill jag här framhålla
debutalbumet Framed från 1972 som Alex Harveys största bidrag till rockhistorien.
Med låtar som Hammer song, Midnight Moses, Isobel Goudi och titelspåret Framed
lyckades Alex Harvey tillföra något helt nytt. Historierna som berättas på albumet
hade Alex Harvey burit med sig ett tiotal år och de fick en oerhörd tyngd tillsam-
mans med musiken som spelades in i princip rakt av utan produktion. Med ganska
rå och rak rock 'n' roll berättade han ändå en historia. Texter som nästan kan
liknas vid noveller brukar annars ofta kopplas till den progressiva musiken.

Under åren 1972 till 1977 släppte The Sensational Alex Harvey band åtta studio-
album, en liveplatta och en samling. Albumen är i tur och ordning Framed (1972),
Next (1974), The Impossible dream (1974), Tomorrow belongs to me (1975),
Live (1975), Penthouse tapes (1975), SAHB Stories (1976), Fourplay (1977) och
slutligen Rockdrill (1978). Genom sin karriär hann Alex Harvey gå igenom flera
olika stilar från 1950 talet och fram till hans död 1982, men det är under denna
period och med dessa album som han utan tvekan skrev in sig i rockhistorien.
Han hade hits som Boston tea party, från albumet Penthouse tapes, och Tom
Jones covern Delilah, från albumet Tomorrow belongs to me. Den senare kom
till nästan som ett skämt men medförde att Alex Harvey blev ett namn som
åtminstone tillfälligt nådde de breda massorna med en toptioplacering på
de engelska listorna.

The Sensational Alex Harvey band upplöstes 1978
Hela den image som The Sensational Alex Harvey band byggde upp kretsade kring
Alex Harvey som en gatans smågangster i bästa Charles Dickens stil. Denna image
kom dock att tära en hel del på honom som människa. Hans scenstil och liv brände
liksom stubinen från två håll och han hamnade vid ett tillfälle t o m på sjukhus.
Detta var en av de bidragande orsakerna till att The Sensational Alex Harvey band
slutligen upplöstes 1978. En annan orsak var att Alex Harvey återigen fått smak
för kabaretliknande musikaler och sin skotska historia. Det näst sista albumet
som gruppen gjorde, Fourplay (1977), spelades in nästan helt utan Alex Harvey
själv som under tiden spelade in sin version av historien kring Loch Ness monstret.
Det sista albumet som bandet gjorde blev sedan Rock drill (1978).

Genom åren hade Alex Harvey gått igenom en hel del tragedier privat. Gitarristen
Zal Cleminson som senare spelade med Nazareth menar att det till slut tog orken
av Alex. Den största tragedin var när hans bror dog på scenen av en elchock från
en felkopplad mikrofon. I slutet av karriären var det inte längre många som orkade
med att ens umgås med denne rocklegendar.

Alex Harvey fick rocken att överleva mitten av sjuttiotalet och lade grunden för
punken. Han tog med sig sina influenser från jazz, blues och skiffle till något helt
nytt och vasst. Med sig tog han också bildspråket från musikaler och kabaréer.
Som avslutning kan väl vara lämpligt att presentera en av hans textrader från
albumet Framed (1972), det symboliserar honom perfekt. "They call me the
midnight Moses, everything I touch is coming out of roses
".

Tillbaka till innehållsförteckningen

Del 24
DEE DEE RAMONE ÄR DÖD

I början av juni 2002 avled Dee Dee Ramone, ursprunglige basisten i
Ramones, i sitt hem. Dee Dee, eller Douglas Colvin, som var hans
riktiga namn, blev 49 år gammal.

Colvin föddes i Fort Lee, Virginia, den 18 september 1952, men växte upp i Berlin.
Hans far var nämligen yrkesmilitär med placering i Västtyskland.

Under sommaren/hösten var det meningen att Ramones skulle göre en reunion-
turné med början i England. Nu är denna turné inställd, meddelar de övriga
"survivors" i bandet. Vid recensionen av samlingen "Anthology" beskrev jag lite
av bandet Ramones bakgrund. Här kommer en del av den artikeln i repris:

RAMONES har kallats "Punkens Beatles".
Namnet lär också tagits från Paul McCartney, som i sin tidiga ungdom använt
sig av namnet Ramon, utan e.

Ramones gjorde sin livedebut den 16 augusti 1974 på CBGB's på Bovery i New York.
Sin första spelning i England gjorde man nästan två år senare, på Roundhouse i
London, den 4 juli 1976. I England fick man också sin dittills största (och totalt
näst största) singelframgång, i maj 1977 nådde låten "Sheena is a punkrocker"
plats 22, den högsta placeringen för låten i USA blev 81:a.
Den 4 november 1978 startar inspelningen av filmen "Rock 'n' Roll High School".
Filmen kommer ut på marknaden året därpå, och Ramones gör titellåten samt,
ytterligare en Beatlesanknytning, Paul McCartneykompositionen "Did we meet
somewhere before".

1982 hålls en stor konsert i San Bernadino, Kalifornien, under US Festival.
Under 3 dagar ser publiken, totalt 400.000 åskådare, Ramones, Kinks, Police,
Dave Edmunds, Pat Benatar, Santana, Fleetwood Mac och Tom Petty, bland många
andra. Ramones var alltså godkända av popeliten med detta, den första stora
konsert som ledsagades av videoskärmar för att publikens skulle kunna följa det
hela bättre. Konserten som sådan blev dock en stor ekonomisk katastrof. Några
riktigt stora hits hade aldrig Ramones. Ändå är de ett av historiens allra mest
kultstatustyngda band. Deras gimmick var att köra låtarna i ett vansinnigt tempo,
2 minuter var bland det längsta en låt kunde hålla på (upp till tre mot slutet av
karriären, dock). Detta var något många inte kunde ta till sig, antingen älskade
eller hatade man Ramones.

Punkband eller inte? Om Ramones var ett punkband eller inte kan faktiskt diskuteras.
Samtida med tuggummipopen och med stora influenser av surfmusiken (Lyssna på
"Sheena is a punkrocker" och bedöm själv), hade bandet ett mjukare utstrålning än
de engelska punkgrupperna, att överhuvudtaget nämna den i samma andetag som
Sex Pistols låter sig, till exempel, inte göras. Att deras allra största hit var en cover
av "Baby I love you", skriven av Phil Spector för The Ronettes, och en stor hit med
dessa tjejer, samma Phil Spector som också producerade Ramones version, är
ganska symptomatiskt. Ramones var, helt enkelt, bättre musiker än vad "genuina
punkmusiker" ska vara.

Så långt denna tidigare artikel.

Han lämnade Ramones 1989 och gjorde sedan en, inte speciellt uppmärksammad,
solokarriär, bland annat under namnet Dee Dee King. Dessutom var han författare
och konstnär.

Dee Dee Ramone gillade svensk musik. I ett uttalande kring årsskiftet uttalade
Dee Dee att han endast gillade ett band av dagens rockartister, Smålands stoltheter
BACKYARD BABIES. Dessa är också aktuella som ett av banden som hyllar Ramones
på den nyligen utkomna samlingen "The Song Ramones the same", också
recenserad i Din Röst.

Om det blir någon ny Ramonesreunion är väl i dagens läge ganska osäkert,
nu när två av originalmedlemmarna gått bort.

Tillbaka till innehållsförteckningen

Del 25
JOHN ENTWISTLE 1944-2002, "THE OX", BASIST I THE WHO

Jag upptäcker, efterhand, att min generations popmusiker faller ifrån, en efter en.
Den 27 juni i år dog John Entwistle strax före en turnéstart i Las Vegas, av
kombinationen dåligt hjärta och kokainintag.

Han blev 57 år, basisten i en av Englands bästa grupper, The Who.

Min generation. "My generation" var också genombrottslåten för The Who, en
grupp som mer än de flesta andra revolutionerade popmusiken, och, till stor del,
skapade begreppet "Swinging London".

Första singeln, "I can’t explain" kom 1965, fast året före hade man under namnet
"The High Numbers" spelat in singeln "I’m the face".

The Who på scenen var en totalupplevelse. De kallades mods, men musiken för
tankarna till punk, innan punken fanns. Hårda riff, likt ingenting som gjorts förut,
och krossade instrument tillhörde scenshowen. Medan Entwistle stod nästan helt
stilla och spelade bas.

The Who 1964: Pete Townsend (s,g) John Entwistle (b) Roger Daltry (s) och Keith Moon (d).

John föddes den 9 oktober 1944 i Chiswick, London. Tidigt skolkamrat med Pete Townsend
och spelade med denne tradjazz 1956-1960. Ingick sedan 1962 i "Detours" som blev
High Numbers, som blev The Who.

Han skrev några av gruppens låtar, som "Boris the Spider" och "My wife". Förutom
spelningar med The Who var han också studiomusiker, och gjorde även egna skivor,
dels under sitt namn, dels under gruppnamnet "Rigor Mortis", som säkert hänför sig
till hans livlösa agerande på scenen (jfr Bill Wyman i Rolling Stones).

Dessutom spelade han in videoband och kassetter och skrev böcker, allt detta i ämnet
"att spela basgitarr". Han var också en habil konstnär. I samband med turnéstarten
i Las Vegas skulle han inviga en egen utställning där.

The Who blev med tiden erkända i bredare kretsar, speciellt genom popoperan "Tommy",
utgiven på skiva 1969, där singeln "Pinball Wizard" markerade en nytändning för gruppen.
Samma år ställda man också upp på både Isle of Wight- och Woodstockfestivalerna.

1973 kom nästa popopera, "Quadophenia", om mods och rockers under Englands
tidiga 60-tal. John arbetade själv i slutet på 70-talet med projektet "The kids are
alright", en dokumentärfilm om The Who’s karriär mellan 1964-1978.

1984 upphörde The Who officiellt, men återföddes gång på gång, som Fågel Fenix
ur askan, fram till dags dato för olika turnéer.

Nu är två av originalmedlemmarna borta, Keith Moon dog redan 1978, 31 år gammal av
en överdos, och kanske de övrigas motivation minskar. Trots allt fullföljs årets turné.

Men vi gamla fans kan njuta av höjdarlåtar som "I can’t explain", "My Generation",
"Anyway, anyhow, anywhere", "Substitute", "Happy Jack"......med flera....

Jerry Garcia i Grateful Dead sa under en turné med The Who: "The Who är en av
de få betydelsefulla arkitekterna bakom rock ’n’ roll".

Tillbaka till innehållsförteckningen

Del 26
PETER BARDENS 1945 - 2002
Av: Johan Flyckt

En av rockmusikens riktigt stora organister var utan tvekan Peter "Pete" Bardens.
Från det tidiga sextiotalet var han aktiv ända fram till sin död den 22 januari 2002.
Det han ändå kanske är allra mest ihågkommen för är tiden med Camel och
Andrew Latimer mellan åren 1973 och 1977. När Peter Bardens avled var
det på grund av lungcancer.

Spelade med stora namn i början av 1960 talet
Peter Bardens som föddes i London 1945 som journalistson kom redan i skolan att
närma sig musiken och i början av 1960 talet började han redan etablera sig i de
brittiska musikkretsarna. Han spelade bl. a tillsammans med Ray Davies, senare
känd från The Kinks, i bandet The Blues Messengers innan han gick vidare in i ett
samarbete med Mick Fleetwood och Peter Green i Cheynes. Förutom dessa band
spelade han också tillsammans med Rod Stewart i Shotgun Express innan på allvar
fick sitt personliga genombrott som keyboardist tillsammans med självaste Van
Morrison i än idag kända Them.

Precis som många andra i de brittiska musikkretsarna utbildade sig Peter Bardens
på en konstskola och i hans fall var det Londons Byam Shaw School of art. Hans
intellektuella och kulturella bakgrund började möjligen synas på de två soloalbumen
The Answer (1970) och Write my name in dust (1971). Hur som helst kunde man i
låten Homage to the god of light se den framtid som komma skulle i det progres-
siva bandet Camel.

Peter Bardens storhetstid var i Camel
Det kanske är en generationsfråga och framförallt en fråga om tycke och smak men
personligen är jag helt på det klara över att Peter Bardens storhetstid som kompositör
och musiker var tillsammans med Andrew Latimer, Andy Ward och Doug Ferguson i
Camel. Med bandet gjorde han studioalbumen Camel (1973), Mirage (1974),
The Snowgooze (1975), Moonmadness (1976) och slutligen Breathless (1977) innan
samarbetet med kanske framförallt Andrew Latimer blev för svårt att hantera. Låtar
som White rider och Arubaluba är några personliga favoriter jag har tillsammans
med hela temaalbumen The Snowgooze och Moonmadnes.

Det som gjorde Peter Bardens så stor i Camel var det unika sound som han kunde
prestera tillsammans med gitarristen Andrew Latimer. På sina temaalbum kunde de
skapa en ljudmiljö som förde lyssnaren rakt in i en saga där ljuden blev ord och
bokstäver. För mig personligen gav det i tonåren ungefär samma upplevelse att
lyssna på Camel som att läsa Tolkiens Sagan om ringen. Efter albumet Breathless
gick dock Bardens och Latimers intressen isär och Bardens lämnade gruppen.

Peter Bardens fortsatte att leva med musiken
När Peter Bardens lämnat Camel tog han bl. a upp samarbetet med gitarristen
Peter Green igen och medverkade på dennes soloalbum In the skies (1979). Samma
år gjorde han också soloalbumet Heart to heart där bl. a saxofonisten Mel Collins
medverkade. Sporadiskt fortsatte sedan Peter Bardens sin solokarriär med albumen
Seen on earth (1987) och Speed of light (1988), och på det senare fanns den gamle
kollegan Mic Fleetwood med bakom trummorna. Under början av 1990 talet utkom
också soloplattorna Watercolors (1991) och Further than you know (1993).

Vid 1994 kom Peter Bardens återigen att bilda ett band igen och inte helt oväntat
fick gruppen namnet Mirage som också var namnet på Camels andra studioalbum
från 1974. Bland medlemmarna återfanns, inte heller det helt oväntat, namn som
Andy Ward (Camel) och Dave Sinclair (Caravan) som bägge tidigare spelat med
Camel. I bandet fanns också en rad namn som tidigare varit kopplat till gruppen
Caravan. Detta projekt mynnade egentligen främst ut i livealbumet Live 14.12.94.
Detta berodde till stor del på att Dave Sinclair kom att återbilda Caravan igen.

Peter Bardens musik kommer att leva vidare långt efter hans för tidiga död endast
57 år gammal. Peter Bardens sätt att spela sin keyboard tillsammans med hans
sinne för att bara med musiken bygga temaalbum lika talande som sagor gör honom
odödlig. Hans låt Write my name in the dust från 1971 känns som väldigt talande
i sammanhanget.

I will write your name in the dust "Pete"

Tillbaka till innehållsförteckningen

Del 27
LONNIE DONEGAN – SKIFFLEKUNGEN

Anthony Donegan föddes den 29 april 1931 i skotska Glasgow. En brokig
musikalisk bakgrund hade Lonnie, som blev hans artistnamn. Som 14-åring
var han trumslagare i The National Scottish Orchestra. Sedan blev det jazz.
Bland annat spelade han i Chris Barbers Jazz Band. Där intog Donegan
sångmikrofonen och trummorna hade han bytt ut mot banjon, det instrument
han sedan förknippas med.

"Rock Island Line" spelades in 1954 med Chris Barber, men först 1956 blev den
en hit. Detta i samband med att Lonnie bildat sitt eget band, "The Lonnie Donegan
Skiffle Group".

Mängder av hits följde, mellan 1956 - 1962 hela 26 listplaceringar, varav tre nådde
förstaplatsen. Nämligen "Cumberland Gap", "Gamblin' Man/ Puttin' on the Style"
samt "My old man's a Dustman". Den senare var den första skiva som i England
gick upp på första platsen direkt den släpptes, och den sålde dessutom över
1 miljon exemplar i Storbritannien!

Vi minns hans egen personliga tolkning av "Tom Dooley", samt hans version av
Johnny Horton's världshit "The Battle of New Orleans". Dessutom gjorde han den
definitiva versionen av låten "I wanna go home", som annars blev en jättehit med
Beach Boys under namnet "Sloop John B". Och kanske allra mest låten med den
långa titeln: "Does your chewing gum lose it's flavour on the bedpost overnight".

Men skifflemusiken försvann med Liverpoolsoundet. 1962 var racet, det listmässiga,
över för Lonnie. Fast han gick inte i pension för det, utan återkom ständigt i olika
TV-sammanhang. Så gjorde Tom Jones en cover av "I'll never fall in love again"
och påminde om Lonnie Donegan's storhet som låtmakare. 1967 skedde detta.

Turnerandet nådde också flera gånger till vårt land under 70- och 80-talen. Glömd
blev han aldrig. För ett par år sedan gjordes en underhållande inspelning live med
Lonnie, Van Morrison och Chris Barber, som sålde en hel del.

Lonnie hade hjärtproblem redan 1976, men klarade dessa. Men det var hjärtat som
gav upp, han dog av en infarkt en sen höstdag 2002.

Lonnie Donegan kommer att minnas av många länge. Han inspirerade mängder av
de artister som slog igenom på 60-talet, många berömda popstjärnor har honom
att tacka för sin egen karriär
.

"Donegan was the king. As soon as I heard him, I decided that I was going
to be the second Lonnie Donegan" /Bruce Welch (The Shadows) 1961.

Tillbaka till innehållsförteckningen

Del 28
I WONDER WHAT HE'S DOING TONIGHT?
Tommy Boyce, 1939 – 1994

För ett och ett halvt år sedan, den 11 juni 2001, fick jag ett mail från
SO-läraren Mats Jönsson, som saknade en låt bland mina
"one hit wonders" i ett avsnitt av Popens Historia.

Det är fler som efterlyst låtar som för dem haft ett speciellt värde, men just
denna låt, som jag mindes väl, kunde jag inte direkt knyta till någon lista.
Jag funderade över detta och letade sedan fakta. Låten blev faktiskt som
bäst #8 på Billboardlistan, 1967.

Duon Tommy Boyce och Bobby Hart gjorde låten, "I wonder what she's
doing tonight",
en låt som hade mycket större hitpotential än den framgång
den ändå fick.

Såvitt jag vet lever Bobby Hart (född 1944) ännu, men Tommy Boyce tog sitt
eget liv den 23 november 1994. Boyce föddes den 29 september 1939 i
Charlottesville, Virginia.

Under tidigt 60-tal var han, tillsammans med Hart, framgångsrik låtskrivare.
Första jättehiten var "Come a little bit closer", vilken Jay & the Americans
lyfte till #3 på listan, 1964. Redan tidigare hade Boyce f.ö. co-skrivit låtar
med andra samarbetspartners, 1959 hade han del i låten "Be my guest",
som Fats Domino fick en stor hit med.

Men det var The Monkees som blev låtskrivarduons stora klipp. Några låtar:
"Theme from The Monkees", guldhiten "Last train to Clarksville", 1966, och
Paul Reveres hitlåt från samma år, "I'm not your steppin' stone" /B-sida
för Monkees på hitsingeln "Pleasant valley Sunday" av annan låtskrivare)
samt guldlåten "Valeri", trea som bäst 1968.

Framgångsrika låtar för paret. Som 1967 också började spela in egna skivor.
Första hiten, Billboard #39, 1967, var "Out and about", och samma år alltså
"I wonder what she's doing tonight". Paret uppträdde också med The Monkees
turnépaket under sent 60-tal, innan man avlutade sitt samarbete och gick
skilda vägar.

Boyce producerade sedan artister som Iggy Pop, The Darts, Del Shannon
och Meat Loaf
. Mot slutet av sitt liv var han sjuk och deprimerad. I hemmet
i Nashville, Tennessee, tog han sitt liv 1994, vid en ålder av 55 år.

Tillbaka till innehållsförteckningen

Del 29
TILL MINNE AV JUNE CARTER-CASH

Valerie June Carter föddes i Maces Spring, Virginia den 23 juni 1929.
Hennes mor, Maybelle Carter, ingick i The Carter Family, ett familjeprojekt
startat av AP Carter, 1926.

Familjen Carter är USA:s genom tiderna mest dominerande musikfamilj,
i Sverige är väl den enda parallellen familjen Öst…

The Carter Family turnerade runt hela USA i över fyrtio års tid. Man uppträdde
ensamma och även med alla de stora artisterna i folk- och countrygenren.
June Carter, som med tiden blev en framstående sångerska, autoharpist och
låtskrivare träffade under dessa premisser sin första make, countrysångaren
Carl Smith. Med honom fick hon dottern Carlene, som föddes 1955.

När The Carter Family 1961 började turnera med Johnny Cash nådde de
samtidigt en yngre publik och blev återigen oerhört populära. Men Junes
äktenskap med Carl knakade i fogarna och sprack. 1968 gifte hon sig i stället
med den tre år yngre Johnny Cash. Både Carlene Carter och Johnnys dotter,
Roseanne Cash var med i showen från det de var i tioårsåldern, och båda
blommade senare ut till framstående soloartister.

June skrev låtar, nämnde jag förut. Tillsammans med Merle Kilgore, även han
en framgångsrik countryartist, skrev hon klassikern "Ring of fire" som blev en
hit med först Kilgore, sedan med Johnny Cash och lite mer udda, på 70talet
med Eric Burdon.

Som soloartist har June Carter gjort några utmärkta album, men nådde själv
aldrig de stora listframgångarna. Däremot har två duetter med henne och
Johnny Cash nått högt.

Plats 2 nådde 1967 "Jackson", en låt vi i Sverige mera sammanknippar med
Lee Hazlewood och Nancy Sinatra. Likaledes nr 2 blev 1970 "If I were a
carpenter",
en stor hit med låtskrivaren själv, Tim Hardin och en soulklassiker
med The Four Tops.

Senare åren har vi inte hört så mycket om June. Medan tidningarna kontinuerligt
givit oss information om makens, Johnny Cash, sjukdomsbild, varvad med
storslagna album, har hon hela tiden varit i bakgrunden. I videon till Cash's
senaste singelhit "Hurt" finns hon med – på bild men ej med sång.

Lite oväntat var det nog att June fick lämna denna världen före sin make.
Hon avled den 15 maj (2003).

Den 23 juni skulle June Carter-Cash ha fyllt 74 år.

Tillbaka till innehållsförteckningen

Del 30
LITTLE EVA – BARNVAKTEN SOM SLOG

Eva Narcissus Boyd föddes den 29 juni 1943. Hon avled i cancer den 10 april 2003.

Att Eva skulle bli världsberömd tydde inte mycket på. Hennes genombrott, knappt
20 år gammal, var litet av en Askunge-saga.

Låtskrivarparet Carole King och Gerry Goffin anlitade henne som barnvakt. För
att roa barnen dansade hon ibland för dem. Goffin/King inspirerades också av
dansen och skrev en låt, "The Locomotion", vilken de sedan lät Eva göra en
demoinspelning av.

Producenten Don Kirchner fick låten. Han hade nog tänkt den skulle gå till någon
av de många tjejgrupper som fanns då, men föreslog i stället att Eva Boyd skulle
få göra skivan.

Så blev det. Och Little Eva gjorde en hejdundrande succé.

"The Locomotion" slog över hela världen. Att Eva var liten och nätt som en ung
tonåring gjorde nog också sitt.

Fast framgången räckte bara till ytterligare två hitlåtar. "The Locomotion" blev den
enda listettan, men samma år nådde Goffin/King's "Keep your hands off my baby"
en hög placering. Den sista hitlåten hon fick var "Let's turkey trot" som nådde
Billboards Top 20. Fler hits i eget namn fick hon inte.

Däremot gjorde hon två duetter med sin fysiska motsats, den kraftige Big Dee Erwin.
"Swinging on a star" var etta lite överallt (även i Sverige) och "Hihoo, Hihoo"
(båda låtarna är från Disney's repertoar) syntes på en del listor.

Little Eva uppträdde ända fram till 2001, sedan tog hennes sjukdom ut sin rätt.

Bara några månader innan hon skulle fyllt 60 år, avled Little Eva.

Tillbaka till innehållsförteckningen

Del 31
DOUG SAHM – DEN STÖRSTE TEXMEXARTISTEN!
MANNEN BAKOM SIR DOUGLAS QUINTET OCH TEXAS TORNADOS

Få artister har satt så djupa spår i mig som Doug Sahm, musikern som blandade
musikstilar med en lätthet som nästan får Ry Cooders sökande i genrer att
verka konstlat..

Doug gick från ballader till texmex, country och blues utan att bry sig ett dugg
om konventioner, och han omgav sig också med musiker därefter.

Att få spela med Sir Douglas var en första klassens ynnest!

Doug Sahm föddes i San Antonio, Texas, den 6 november 1941. Redan 1950
uppträdde han på en lokal radiostation – då spelande steel guitar.
Sin första skiva gjorde han redan 1955, "A real American Joe" – under namnet
"Little Doug Sahm". Under en tioårsperiod släpptes sedan ett tiotal singlar
som inte gav något större eko (mera lokala hits), men 1964 bildade Doug
"Sir Douglas Quintet". Medlemmar; Doug Sahm, Augie Meyers, Frank Morin,
Harrey Kagan och Johnny Perez. The rest is history!

"She's about a mover" och "Mendocino" var båda megahits för gruppen.
Albumet "Mendocino" likaså.

Det bästa album jag har med Doug är tveklöst "Doug Sahm & Band", med en
oförglömlig session, där Doug tillsammans med Bob Dylan gör den senares
"Wallflower", en låt som för övrigt Dylans son tjugo år senare döpte sitt band
efter! Med på plattan var också övrig elit, som Doctor John, för att bara nämna
ett exempel.

Bluesalbumet "Hell of a spell" från 1980 (på CD 1999) är också suveränt, det
tar litet tid innan det sätter sig, men när det väl gjort det…

Det band många svenskar förknippar Doug med gick under namnet "The Texas Tornados" –
texmexmusikens suveräner. Ett flertal gånger besökte de Sverige och det var alltid
utsålt (jag vet, jag var där!).

Doug och Augie Meyers från SDQ kompletterades med countrysångaren/texmexgurun
Freddy Fender och cajunaccordiongiganten Flaco Jimenez. Bandet drogs ihop 1989
då samtligas karriärer haft en viss nedgång. Men vilken vändning det blev!!

Doug dog på ett hotellrum i Taos, New Mexico, som alltså blev sista anhalten under
hans otaliga turnéer. Den 18 november 1999 dog han, just fyllda 58 år.

Efter hans död släpptes albumet "The return of Wayne Douglas" postumt. Tyvärr
har jag inte lyckats hitta den skivan än, och jag saknar "hembrännare" till min
dator för att tanka upp musik med. Men Doug Sahm i äkta vinyltappning snurrar
ännu ofta i 33 varvsfart på min skivspelare.

Tillbaka till innehållsförteckningen

Del 32
RAY CHARLES ROBINSON – EN AV DE ALLRA STÖRSTA

DEN 10 juni 2004 AVLED SOUL- OCH JAZZLEGENDEN RAY CHARLES.

Ray Charles föddes den 23 september 1930 i Albany, Georgia, och var vid sin död
alltså 73 år. Dödsorsaken var, enligt uppgift, en leversjukdom.

Han drabbades som sexåring av grön starr, och blev blind för resten av livet.

Rays stora intresse var musiken. Till skillnad mot de flesta andra svarta musiker,
valde han tidigt bort den gängse gitarren och den genuina bluesmusiken. Ray blev
pianist. Och vilken pianist!!

Hans musikval var från första början inriktat på gospeln, men han drog inte låtarna
rakt upp och ned, nej han satte nya texter och arrangemang och skapade en egen
musiknisch. En blandning av gospel, soul och blues som han var alldeles ensam
om – ett tag i vilket fall. Många efterföljare inspirerades,som Stevie Wonder
till exempel.

Ray började som 17-åring spela i Bumps Blackwells Band i Seattle. Den 17-årige
pianisten blev där bekant med en av sina vänner för resten av livet – en annan
bandmedlem, nämligen Quincy Jones!!

RC Robinson (sitt dopnamn) använde han sig av i början, men snart nog tog
han artistnamnet Ray Charles.

50-talet var väl egentligen hans allra största decennium som musiker och komponist.
Alla har vi väl hört höjdare som "I got a woman", hans första etta på r&b-listan
som kom 1954 – men den produktive Charles hade före den redan givit ut 21 (!)
andra singlar.

Senare kom en av de låtar som är mest kopierad – av t.ex. Elvis, Jerry Lee och
Roy Orbison: "What did I say". Ray’s egen version kom ut 1959.

"Halleluja I love her so", en gospeltolkning i egen stil är också en av de allra
mest kända 50-talslåtarna.

Men sin allra största listhit världen över fick han faktiskt tidigt 60-tal. Av ren
upptäckarglädje gav sig Ray Charles på de vitas, nästan heliga, country- and
western-musik. Flera av Don Gibson’s alster formulerade Ray om efter eget
huvud, och

"I can’t stop loving you" blev en närmast monumental hit. I Sverige låg den
9 veckor (från den 2 juni) på Tio i Topp, 2 av dessa på första platsen. Dessutom
var "I can’t stop loving you" den allra första ettan på Kvällstoppen, som startade
den 10 juli 1962!

Redan året före, i oktober 1961, hade Ray Charles sin allra första Tio i Topp-etta
när "Hit the road, Jack" under sina åtta veckor på listan också nådde första platsen!

Med alldeles utmärkt resultat gav han sig också på Hank Williams låtmaterial,
hans version av Hank’s egen "signaturmelodi", "Your cheatin’ heart" är en
höjdare, som varmt kan rekommenderas.

Må vara att 1947-1962 var hans höjdpunkter, men Ray var livet ut en eftersökt
attraktion, ofta sedd tillsammans med andra stjärnor, som "The Queen of Soul",
Aretha Franklin och sin bandkompis från ungdomen, Quincy Jones.

Något av en höjdpunkt måste det varit för Ray Charles, när han 1998till-
delades Polarpriset.
Sällan har väl någon varit så förtjänst av det priset som han!

Ray Charles efterlämnade nio barn med sju olika kvinnor, så hans liv verkar varit
aningen turbulent.

Men alla hans fans har ännu en höjdare att se fram emot, för den 31 augusti
utges, postumt, hans sista inspelning,
en CD med duetter tillsammans med bland
andra Norah Jones (vilken rysare!!!), Willie Nelson, Elton John, Bonnie Raitt med
flera. Missa för all del inte den!!

Det finns mängder av högklassiga samlingar med Ray Charles, själv har jag ett
album från 1977, "The Ray Charles Collection", utgivet på AHED. Det innehåller
20 av hans absolut största låtar, och snurrar då och då på skivtallriken. Men det
finns hur mycket som helst att välja bland – gå in på All Music Guide och laborera
i skivlistorna!

Tillbaka till innehållsförteckningen

Del 33
RICHARD MANUEL 1943- 1986
Av: Johan Flyckt

För många musikkritiker är den största gruppen som någonsin existerat
The Band vilka var någonting mycket mer än bara ett kompband till Bob
Dylan. The Bands andra LP som även kallas The brown album (1969) är
dessutom enligt många en av de bästa skivsläpp som gjorts i rockens
historia. En klart bidragande orsak till gruppens storhet var pianisten,
trummisen och falsettsångaren Richard Manuel.

Richard Manuel och den känsliga rösten

Vid den blygsamma åldern av 42 år dog Richard Manuel på ett Motell i
Winterpark (Florida). Det skedde 1986 efter en spelning med det för tillfället
återförenade The Band. Richard Manuel har av många hållits framför både
Robbie Robertson och Levon Helm trots att de på något vis blev naturliga
frontfigurer för The Band. Richard Manuel spelade ibland piano och ibland
trummor men mest känd gjorde han sig för den känsliga och bräckliga rösten
som gav The Band sin själ. Han breddade också soundet hos gruppen på fler
sätt. Richard Manuel växte nämligen upp i en starkt troende familj och med
sig därifrån tog han kopplingen till gospelmusiken.

Eric Clapton sa vid ett tillfälle efter Richard Manuels död att - "I was madly
in love with Richard at the time (1975), we had the same troubles. I felt insecure
and he was clearly insecure, and yet he was so incredibly gifted. For me Richard
was the true light of The Band. The other guys were fantastic talents, of course,
but there was something of the holy madman about Richard. He was raw. When
he sang in that high falsetto the hair on my neck would stand on end. Not many
people can do that." Det Eric Clapton här säger sätter på något sätt fingret på hur
många av The Bands fans kände för Richard Manuel och när han 1986 dog blevhan
djupt saknad i en hel musikvärld.

Richard Manuel, The Band & Bob Dylan

Richard Manuel föddes den tredje april 1943 i Stratford som ligger i Kanada. Hans
relation till musiken föddes enligt honom själv mycket tidigt och till stor del var
det via familjens starka tro och gospelmusiken som följde i dess spår. Richard
Manuel sa vid ett tillfälle någonting i stil med att - "Jag började och slutade spela
musik när jag var nio och sedan började jag igen vid tolv".

Vid 1961 kom Richard Manuel in i det gäng som så småningom skulle bli The Band.
Det var Robbie Robertson (gitarr) som drev på en utveckling från den verksamhet
som bedrevs i gruppen Hawkins. När man sedan 1965 tog med Levon Helm blev
namnet Levon & The Hawks. Den musik som spelades var starkt knuten till Rythm &
Blues-traditionen. Det var under den här perioden som gruppen kom i kontakt med
Bob Dylan som var i en fas där han ville utveckla sig från den akustiska genre där
han slog igenom. Detta kom starkt att förändra The Hawks och när gruppen blev
The Band och 1967 spelade in The basement tapes tillsammans med Bob Dylan
var stommen en elektrisk folkmusik.

Richard Manuel blev som en kittlande nerv i bandet och när man 1968 släppte
debutplattan Music from Big Pink var det hans spröda stämma som låg på
inledningsspåret. Namnet på albumet syftade till det rosa hus där bandet levde
som ett kollektiv och bjöd in musiker av olika slag och spelade in musik.
The basement tapes med Dylan fick sitt namn för den är inspelad i källaren
till just detta rosa hus. 1969 kom sedan The Band att göra det mytomspunna
albumet The Band (The brown album) och där sätter Richard Manuels röst nivån
med inledande Across the great divide och avslutande King Harvest (has surely
come)
. Det är två alldeles underbara låtar skrivna av Robbie Robertson där
Richard Manuel visar sin storhet.

Richard Manuel sågs som Robertsons motsats

I det tidiga skedet av The Bands karriär skrev Richard Manuel några av gruppens
bästa låtar. Det var bland annat In A Station, Katié s been gone och Lonesome Suzi.
Till dessa kan läggas underbara When you awake från The brown album som han
skrev tillsammans med Robbie Robertson.

Robbie Robertson sågs alltid som The Bands rationelle ledare medan Richard Manuel
var den raka motsatsen. Han var den poetiske drömmaren, förlorad och på väg
någonstans på ett stort berg jagad av röster som han försökte förmedla till omvärlden.
Han gjorde det med en röst som i all sin skönhet hela tiden hotade att falla sönder.

Den svarta baksidan

Den underbara låtskrivaren, sångaren och pianisten som för en hel generation blev
The Bands personifierade själ hade ett djupt svart hål inom sig. Richard Manuel
blev under hela 1970 talet allt sämre och han förmådde inte längre att skriva några
egna låtar. Hans psykiska hälsa vacklade alltmer och Robbie Robertson, Rick Danko,
Garth Hudson och Levon Helm fick på livespelningarna fylla i när Richard Manuels
röst inte längre bar. Robbie Robertson skrev låten The shape Im in åt honom och
det var lika vackert som tragiskt när han pressade fram texten mellan sina läppar.
Efter The Bands kända avskedsspelning, liveskiva och film The last waltz (1978)
försvann Richard Manuel i flera år. Han dök sedan bara upp när Rick Danko från
The Band försökte få ut honom på scenen, men oftast klarade han inte av det
och man fick hitta alla möjliga ursäkter till varför han inte dök upp.

När The Band återförenades utan Robbie Robertson 1986 fanns Richard Manuel
åter med men hans psykiska hälsa var inte bättre. I mars samma år hade gruppen
spelat i Florida och efter spelningen gick Richard Manuel hem och hängde sig på
Motellet i Winterpark. Kvar hänger refrängen från öppningsspåret på Music from
Big Pink
(1968) Tears of rage (Tears of rage, tears of grief. Why must I always
be the thief? Come to me now, you know we're so low. And life is brief). Många
har hänvisat till Richard Manuels alkohol- och drogberoende som orsaken till
hans ohälsa men jag tror att det var den sökande själen som var orsaken.
Samma själ som gav oss den underbara rösten och de vackra låtarna åt upp
Richard Manuel inifrån.

Tillbaka till innehållsförteckningen

Del 34
PETER GOLDMANN ÄR DÖD

Den moderna popvideons skapare, Peter Goldmann, har avlidit i cancer.
Peter blev 69 år.

Man kan säga att den nya trenden att föra ut musik, med filmmediet som grund,
skapades av Peter Goldmann. Videon fanns då ännu inte, men det han producerade
var föregångare till dagens hit-videos, och han gjorde det – i Sverige!

Många sextiotalsgrupper besökte Sverige för att medverka i svensk TV. Vi hade
ett program, Drop In, som var intressant för engelska och amerikanska artister
under denna era. Peter Goldmann filmade i olika miljöer, framförallt i Stockholm.
TV-serien "Sixties" som gick under våren visade åtskilliga av hans verk.

Det stora genombrottet internationellt för Peter Goldmann blev ändå i England.

Gitarristen i Manfred Mann, Klaus Voorman, hade ett yrke vid sidan om musiken – han
var konstnär och hade kontakt med Liverpools största. Voorman har bland annat gjort
omslaget till The Beatles bästa album (enligt både mig och många andra) "Revolver".

Sina kontakter där använde han för att introducera Peter för Beatles manager Brian
Epstein – och se, historia skapades!

Hans videos med The Beatles, "Penny Lane" och "Strawberry fields forever" är
fortfarande konstmässigt riktmärken som väldigt få andra producenter ens kunnat
komma i närheten av.

Peter Goldmann bodde i Sverige från tidigt 60-tal.

Född i Tyskland, arbetade han mycket i London och Paris. I Paris träffade han
dessutom sin första hustru, svenska Marianne – därpå blev Sverige hemort.

Mängder av artister från USA och England kan skänka Peter en tanke – det var hos
honom de vistades när Sveriges TV bjöd in – många bodde hos familjen Goldmann
i Stockholm.

Hotell var dyra och SR hade inga kostnader att täcka login för artisterna, som kom
till Sverige dels för att ses tillsammans med Kersti och Claes i Drop In, dels för att
få en session med Peter Goldmann. Många stannade ett tag och turnerade i svenska
folkparker – en del blev kvar för gott…

Familjen Goldmann fungerade som ett av artisternas sociala skyddsnät. Artister som
Jimi Hendrix, The Troggs, The Hollies, The Who, Simon & Garfunkel, Walker Brothers
med flera ingick i den närmsta kretsen kring Peter Goldmann.

Peter Goldmann är både musikhistoria och filmhistoria.

I april 2005 tog han steget upp till pophimlen.

Tillbaka till innehållsförteckningen

Del 35
THE FATHER OF THE SUMMER OF LOVE HAR AVLIDIT.
TILL MINNE AV  CHET HELMS  1942-08-02 – 2005-06-25

CHESTER LEO HELMS föddes i Santa Maria, Kalifornien, 1942. Familjen flyttade dock
snart till Texas, där Chet växte upp i Austin. Men han återvände till Kalifornien.
Här blev han mannen bakom flower power och den psykedeliska musikvågen.

Helms var från början en hippie, och hippieutseendet behöll han livet ut.

1964 öppnade Chet Helms sitt eget auditorium, AVALON BALLROOMS, i San
Fransisco. Innan dess hade han, genom sitt produktionsbolag THE FAMILY DOG,
producerat flera psykedeliska konserter på The San Fransisco Fillmore Auditorium.

Hans husband denna tid hette BIG BROTHER AND THE HOLDING COMPANY.
Till bandet engagerade han 1966 en folksångarbekant från Texas – JANIS JOPLIN.
Sedan var ingenting sig likt längre…

Sommaren 1967 var Helms absoluta höjdpunkt.

Flower Power blev ett begrepp.

Flower powervågen startades kanske inte av Helms, men han förde ut den till
den amerikanska allmänheten – på vad, som det visade sig, gott och ont.

För soundet från ”Summer of Love” eller ”The San Fransisco Sound” blev stort – mycket stort.

Runt Helms flockades artisterna. Förutom Big Brother och Janis Joplin kan man
nämna Grateful Dead, The Doors, Quicksilver Messenger Service och
Jefferson Airplane.

Men konkurser och indragna tillstånd – flower power och droger hängde liksom
ihop – gjorde att han lämnade musikbanan. Ett och annat ”återfall” skedde under
åren, men hans huvudsakliga syssla var det konst och fotogalleri, ATELIER DOVE,
som han startade i San Fransisco, och som fortfarande är i högsta grad livaktigt.

Chet Helms skulle ha fyllt 63 år i augusti, den dagen fick han aldrig uppleva.
En stroke ändade hans liv den 25 juni 2005.

Tillbaka till innehållsförteckningen

Del 36
GUNNAR IDERING ÄR DÖD

Som säkert många av er redan har noterat, så har ännu en hjälte
lagt plektrumet på hyllan. Gunnar Idering, en gång sologitarrist
i Stockholmsbandet Mascots, har alltså avlidit.

Mascots kanske man i första hand förknippar med "Sveriges Beatles",
vinnare av Nalens twistbandstävling, "I LIKE MY BIKE" och för, i
mitt tycke, en av de allra bästa svenska 60-talslåtarna, nämligen
"WORDS ENOUGH TO TELL YOU" (Idering-Ringbom).

Men faktum är att Mascots började sin karriär, precis som så många
andra band på den tiden, med att lira instrumentallåtar. Något man
hade med sig ”på repan” åtminstone fram till –64.

Själv minns jag en morgonsamling,
nån gång 1962, i Adolf Fredriks musikskola där original-Mascots, dvs.
Kjell Jeppsson - trummor, Anders "Chatting" Forsslund - elbas, Anders
"Henkan" Henriksson - kompgitarr och naturligtvis Gunnar Idering -
sologitarr, framförde höjdarlåtar som "THE STORM" (The Hunters) och
"FEM FUTTER" (instrumentalversion av "Fem Smutsiga Små Fingrar").
Självklart skrev man också egna instrumentallåtar, som t.ex.
"HIGH FEELINGS" och "CAPONE" som förstås var en parafras på "FBI".

Under något år var jag "hang around" till bandet, var med på ett
antal gig, som t.ex. nyårsafton på Skattehuset (62/63?), och några
rep hemma hos "Chatting" i Nockeby.

Ett par saker imponerade storligen på mig.

Dels Mascots utrustning, med Höfnerplankor, inköpta hos Harriers
vid Odenplan och deras Echoletteanläggningar, icke S-märkta och
införskaffade hos Kaminsky som då hade affär på Sveavägen.
Men framför allt Gunnars gitarrspel. Jag plockade åt mig "allt" som
han gjorde och försökte efterlikna hans spelstil, föga framgångsrikt
kanske, men Gunnars sätt att lira har satt djupa spår, och jag "kör"
fortfarande några av hans soloslingor.

Sista gången, såvitt jag vet, som Mascots spelade live, var i Globen,
(90 eller 91?) på en 60-talsgala då man gjorde en engångs-reunion.

En av mina gitarristförebilder är borta, och det känns rejält trist.

/Benke - OLD BOYS

Tillbaka till innehållsförteckningen

Del 37
Till minne av Gene Francis Pitney,  född 17 februari 1941,
Hartford, Connecticut, USA, död den 5 april 2006, Cardiff, Wales.

Gene Pitney

Den amerikanske sångaren och låtskrivaren Gene Pitney har avlidit
i en ålder av 65 år.

Sångmässigt placeras Pitney i samma kategori som Del Shannon och
Roy Orbison – och, javisst, det finns röstlikheter, men inte till alla delar.
Var och en av de tre var unik, tre fantastiska röster (av vilka ju jag i en
tidigare runa utnämnt Del Shannon till nummer ett..).

Town without pity”, ”(The man who shot) Liberty Valance”,
24 hours from Tulsa”, ”Only love can break a heart”,  “If I only had time”….

Dessa är bara några av sångarens allra största hits.

 Tidigt ingick Gene i Phil Spectors musikvägg, ”the wall of sounds”. Störst
blev nog Goffin/Kings “Every breath I take” som nådde Billboard # 42 i
september 1961.
Mängder av låtar skrivna av Bacharach/David ingick också i
repertoaren, bl.a. ”Liberty Valance” och ”Only love can break a heart”.

Känd låtskrivare blev han också. Ricky Nelson (senare Rick Nelson) fick låten
”Hello Mary Lou” från Pitneys penna, 1961. Fortfarande en av världens mest
populära låtar! The Crystals, i samarbetet med Spector, fick en annan dunderhit
med ”He’s a rebel”, likaledes skriven av Gene Pitney.

Gene var också en av de sångare som först samarbetade med The Rolling Stones.
Inspelningen av deras ”That girl belongs to yesterday” blev ingen jättehit
internationellt, men dess stora succé i England gjorde ändå att Pitney uppmärksam-
mades i landet – totalt fick han nio raka listplaceringar inklusive denna låt!
Som en motprestation spelade Gene piano på Stones ”Little by little”.
(En liten historia: Gene Pitney berättar om sitt första möte med Rolling Stones -
den välfriserade amerikanen säger ”Jag visste inte om jag skulle hälsa eller bara säga Ugh..”.).

På Tio i Topp låg han med tidigare nämnda ”That girl belongs to yesterday”..
en enda vecka i april 1964. Flera låtar på svenska listan: ”It hurts to be in love”,
bäst #5, tio veckor totalt, från oktober 1964, ”Somewhere in the country”,
bäst #6, 4 veckor, från juni 1968 och hans största hit i Sverige,
”If I only had time”, #2 som bäst, 10 veckor totalt, från juli 1969. Den sistnämnda
låten hade John Rowles för övrigt en ännu större hit med internationellt, 1968. Hans,
i mitt tycke, allra bästa låt, ”Backstage”, en inte alltför ljus bild av ett artistliv,
slog egentligen ingenstans… Men den tog han upp senare, se längre ned i texten.

1965 gjorde Gene Pitney ett countryalbum tillsammans med dåvarande kungen
av country & western, George Jones. Det är bland det bästa jag hört, de båda,
ganska udda, rösterna kompletterar varandra som hand i handske. Finns på cd
(jag har den, givetvis, på vinyl)..  Sin sista Topp 20-hit i USA fick han 1968 med
”She’s a heartbreaker”, # 16 som bäst.

Gene Pitneys stora popularitet kom av sig i slutet av 60-talet, förutom i England
där han hela tiden hade en trogen publik. Men när tidigare Soft Cell-sångaren
Marc Almond, 1988, inbjöd Gene Pitney att medverka på sin version av
”Something’s gotten hold of my heart” fick Gene återigen ett stort uppsving.
Låten gick upp som etta på listan i England på våren 1989, något Gene lyckades
följa upp väl med ett nytt album, ”Backstage – the greatest hits and more”
som nådde # 17 på den engelska albumlistan.

År 2002 fick han ett definitivt erkännande, detta år invaldes Gene Pitney
i ”The Rock’n roll Hall of Fame”.
Mycket välförtjänt!

Det var i Storbritannien han behöll sin största publik. Det var också där han dog.
Under en turné hittades han död på sitt hotellrum i Cardiff, Wales, den 5 april 2006.
Döden skedde av naturliga orsaker enligt rättsobducenterna.

Tillbaka till innehållsförteckningen


Denna sida ©Lars-Eric Håkansson, Johan Flyckt, Olof Göransson, Cecilia Hammarin & Bengt Haraldson
Alla rättigheter reserverade!
(gäller textinnehållet i denna sidas artiklar)

Övrig
©opyright och rättigheter, 1999-2008, tillhör: OLD BOYS/Bengt Haraldson

OLD BOYSÒ är ett registrerat varumärke
Webb- & Infomaster:
Bengt Haraldson
Den här sidan är senast uppdaterad: 2008-01-01